”Ge barn tid, lyssna på dem, prata med dem, bekräfta dem och våga ställa frågor som är svåra att prata om! ”

I Artikel 19 Barnkonventionen står det att ” Barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp”.

Barnkonventionen blev svensk lag 1 januari 2020.

Så vad innebär det i praktiken? Jag tog del av rapporten ”Sex, unga och internet Efter #Metoo” som släpptes nyligen.Den här rapporten är den fjärde nationella studien på området ungdomars sexualitet och utsatthet för sexuella övergrepp och sexuell exploatering. Rapporten är författad av Carl-Göran Svedin, Åsa Landberg och Linda Jonsson.

Jag har fått möjlighet att ställa frågor kring rapporten till en av författarna, Carl-Göran Svedin.

Jag utgår från rapporten och de funderingar jag fick jag när jag läste den. Det handlar dels om socialtjänstens ansvar för att dessa barn ska få det stöd de behöver, men det handlar också om hur vi når / upptäcker dessa utsatta barn.

Vem är du?

Jag heter Carl Göran Svedin och är affilierad professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Ersta Sköndal Bräcke Högskola. Jag är initiativtagare till BUP-Elefanten, Barnahus Linköping och Barnahus Lund samt Barnafrid – Nationellt kunskapscentrum vid Linköpings Universitet. Arbetar mycket, men på fritiden är det bästa jag vet att vara på landet och ta promenader med min hund Alba, en labradoodle.

Frågor:

I rapporten framkommer det att när barn berättar om utsatthet verkar det som om de främst berättar för en jämnårig kamrat. Vad finns det för fördelar /nackdelar med det? Hur svårt är det för ett barn i samma ålder att ta emot och bära en svår berättelse?

Som jag ser det är fördelen att barn berättar för någon eftersom det är svårt! Att bara få göra det kan vara en stor lättnad – många jämnåriga kan dessutom ge ett bra stöd. Nackdelen är att detta förtroende oftast är kombinerat med ”du får inte berätta för någon” vilket kan vara svårt och tungt för den som får detta förtroende. Det kan vara ett bra stöd att stötta en kompis att berätta för en vuxen eller att anmäla. Som kompis kan man ta reda på var hen kan vända sig, erbjuda sig att följa med, eller erbjuda sig initialt att berätta åt din kompis. Ibland vill den som är utsatt ändå inte att vuxna ska få veta vad som hänt men kamraten känner behovet av att berätta ändå. Kamraten kan själv behöva stöd av någon.

Lästips

Info: Stiftelsen Allmänna Barnhuset har gett ut en folder: Lyssna, stötta och slå larm! En informationsfolder för barn och unga om hur man kan lyssna, stötta och slå larm när en kompis har utsatts eller riskerat att utsättas för övergrepp.

Det visar sig ju också att få utsatta barns berättelser kommer till socialtjänstens och polismyndighetens kännedom, vad har du för tankar om det? Vad kan socialtjänsten göra för att upptäcka dessa barn?

Jag tror att det egentligen inte finns några genvägar utan det gäller att bygga upp en god kontakt med barnet och våga fråga. Relatera till barnet, göra barnet tryggt och fråga de svåra frågorna om hur barnet mår, om någon mobbat barnet, utsatt det för kränkande handlingar, eller berört barnets kropp som varit obehagligt mm.

När utredare på socialtjänsten får in en oro gällande tex hög skolfrånvaro eller våld i hemmet så är det just den frågan som ska utredas. Vad tänker du om att vi ofta kollar så snävt på oron?

Vi vet från forskningen att de barn som varit utsatt för en traumatisk händelse oftast har varit utsatt för flera över tid men också olika typer av handlingar eller händelser. Därför är det viktigt att fråga brett, jag tror vi alltför ofta koncentrerar oss på det man söker för, t.ex. magont inom sjukvården, eller det som man ska utreda t.ex. inom socialtjänsten. Att fråga brett är viktigt och som stöd för det kan man använda olika typer av frågeformulär, vilket gör att man minskar risken att missa något

Tänker du att vi på socialtjänsten alltid kan fråga alla som blir aktuella på socialtjänsten om våld och sexuell utsatthet, är det ett sätt att nå barnen?

Ja det tror jag, för även om alla barn kanske inte svarar första gången så vet de genom socialsekreterarens frågor att socialsekreteraren vet och kan något om det här området och kanske vid ett senare tillfälle har barnet lättare att berätta självmant eller på fråga. En öppning har visat sig…

Det framgår också i rapporten att berättelser om utsatthet ofta stannar hos kompisen, och eventuellt kompisens föräldrar. Vad tänker du att det kan bero på? Kan det finnas oro över att själv bli utsatt för en anmälan hos socialtjänsten? Hur kan vi i så fall jobba för att socialtjänsten inte ska kännas som ett hot utan som ett stöd?

När det gäller kompisar så tror jag att det mycket handlar om förtroende och därav tystnad att inte svika ett förtroende. För vuxna inklusive föräldrar förklaras det nog av rädslan att göra fel, att en anmälan kan göra ont värre och att en anmälan inte gör att barnet får den hjälp det behöver. Viktigt är att det finns professionell hjälp att få som är lättillgänglig och kontinuerlig. För att det här ska fungera behövs bättre kunskap inom skola och socialtjänst men även specialistmottagningar som är vana att arbeta med dessa ärenden.

Ibland handlar det också om civilkurage och mod. T.ex. kan ju en lärare vara osäker om hen uppfattat barnets berättelse eller situation rätt, tvekar, eller rädd att det blir en konflikt med föräldrarna om hen gör en orosanmälan och föräldrarna går till rektor, byter skola…..

När det gäller nya socialtjänstlagen – ”en hållbar socialtjänst”- där fokus inom barn och unga ska vara tidiga insatser samt utökat samarbete, eller tätare samarbete med tex skola och BVC. Tror du att det är vägen fram? Mina egna funderingar som utredande socialsekretare är att det vara svårt att få igenom en tidig insats med hänvisning till kommunens budget. Tänker du att kommunen är den instans som bäst kan hantera dessa frågor?

Jag tror det är viktigt med ett gediget samarbete mellan socialtjänst, BVC, förskola, skola men även BUP! Det är det varje politiker lyfter fram som viktigt och prioriterat men tror att det löser sig av sig själv utan modeller för samarbete eller budgetförstärkningar. Samarbete är svårt och kostar!

Ibland tycker jag att Familjecentraler där även socialtjänsten finns med eller Barnahusen i Sverige fungerat väldigt väl då det gäller att underlätta ett samarbete men att socialtjänstens roll behöver kanske tydliggöras bättre.

Är det något mer du vill skicka med oss socialsekreterare när vi möter barn som misstänks fara illa?

Ge barn tid, lyssna på dem, prata med dem, bekräfta dem och våga ställa frågor som är svåra att prata om!

All personal, inom t.ex. socialtjänst eller BUP, som arbetar nära barn och föräldrar ska erbjudas ordentlig handledning och jag tror dessutom att det vore bra med rutiner där Barnahusen kan erbjuda konsultationer samt en nationell konsultationstelefon för socialtjänsten i dessa frågor.

Till sist:

Barnkonventionen är tydlig med barns rätt att växa upp under trygga förhållanden. Att det är direkt ogynnsamt för att barn att växa upp med trauma och dess konsekvenser. Det svåra här är att gå från ord till handling.

Tankar jag får när jag läst rapporten handlar som sagt om hur vi når barnen, får dem att känna tillit. Jag tänker också på vikten av att vara en modig vuxen och våga anmäla vid oro. Samt att vi har ett fungerande samarbete som möjliggör förändring för barnet och dess familj.

Carl Göran skriver att en anledning att vuxna inte alltid anmäler oro för ett barn kan handla om personens egen osäkerhet i vad man har uppfattat i barnets berättelse om utsatthet. Det kan också handla om osäkerheten i vad det kan ge för konsekvenser för barnet i förlängningen. Han talar här om att föräldrar kanske väljer att byta miljö för barnet vid en inkommen orosanmälan.

Vidare talar Carl Göran om vikten av att lyssna på barnet, att låta dem få tid och bygga upp ett förtroende. Samt samarbete mellan Socialtjänst och BUP och BVC, skola för att nå dessa barn. och kanske är det ett av svaren i min undran över hur vi ska nå dessa barn, att vi som olika enheter skapar ett gott samarbete.

Min förhoppning är att nya socialtjänstlagen där tidiga insatser och ännu mer fokus på samarbete mellan enheter ska implementeras i våra verksamheter bidrar till barnets bästa.

”När ett barn utreds och vid uppföljning av insatser behöver socialsekreterare i de flesta fall konsultera den pedagogiska kompetens som finns runt barnet för bedömning av barnets lärande och kunskapsutveckling”

källa: Socialstyrelsen.

”När ett barn utreds och vid uppföljning av insatser behöver socialsekreterare i de flesta fall konsultera den pedagogiska kompetens som finns runt barnet för bedömning av barnets lärande och kunskapsutveckling” (Socialstyrelsen).

Konsultationsdokumentet innehåller frågor som rör en bedömning av barnets lärande och kunskapsutveckling. Om det framkommer att det finns svårigheter är det viktigt att efterfråga i vilka situationer, hur ofta och i vilken omfattning det får konsekvenser för barnet.

Socialstyrelsen rekommenderar att socialsekreterare först sänder i väg konsultationsdokumentet för att sedan boka in ett möte antingen på plats eller via telefon. Det är ansvarig socialsekreterare som har ansvar för att ett konsultationsdokument blir skickat inom ramen för utredningstiden (4 mån).

Det här innehåller ett konsultationsdokument till skolan enligt BBIC.

Grunduppgifter:

Barnets personnummer:

Barnets för och efternamn:

Rektor:

Trivsel och närvaro

Vad som fungerar bra:

Vad som fungerar mindre bra/dåligt:

Inlärning

Vad som fungerar bra:

Vad som fungerar mindre bra/dåligt:

Skolresultat

Hur går det resultatmässigt för eleven i skolan?

Vad fungerar bra:

Vad fungerar mindre bra/dåligt:

Känslor och beteende

Vad fungerar bra:

Vad fungerar mindre bra/dåligt (om det finns svårigheter ange i vilka situationer, hur ofta och omfattande samt hur svårigheterna påverkar elevens skolgång).

Sociala relationer

Vad fungerar bra:

Vad fungerar mindre bra/ dåligt: (Om det finns svårigheter ange i vilka situationer, hur ofta samt hur svårigheterna påverkar elevens skolgång).

Hälsa

Vad fungerar bra:

Vad fungerar mindre bra/dåligt:

Föräldrarnas förmåga att ta ansvar för sitt barns skolgång

Vad fungerar bra:

Vad fungerar mindre bra/dåligt:

Planerade åtgärder

Har barnet behov av utredning av barnets utveckling eller specifika svårigheter.

Ja       

Nej

Om ja, beskriv om vad och när en utredning är planerad.

Finns det behov av uppföljning tillsammans med socialsekreterarare

Ja

Nej

Om ja, beskriv vad och när.

Datum

Underskrift

Namnförtydligande och titel.

Av vilken anledning skickar socialsekreterare ut ett konsultationsdokument till skola/ förskola samt BVC?

Här kan socialsekreterare få ganska många svar på hur barnet har det i sin vardag. Som det ser ut i Sverige idag så har vi skolplikt, vilket innebär att barnen har rätt till utbildning. Det innebär också att barn måste gå i skolan. För att inte behöva gå till skolan behöver barn ett giltigt skäl till exempel sjukdom eller ledighet som skolan har beviljat (Skolverket).

Med det sagt så innebär det att barn som växer upp i Sverige tillbringar stor del av sin vardag i just skolan. Där har de oftast en klasslärare eller mentorer, samt tillgång till sjuksköterska och kurator.

När en utredning öppnas gällande oro för ett barn så kan det vara så att det initialt inte finns särskilt mycket uppgifter gällande barnets situation. Som socialsekreterare har du möte både med vårdnadshavare och barnet. Samt tar uppgifter om var barnet går i skolan för att sända ett konsultationsdokument om socialsekreteraren anser att det behövs för att utreda den oro som inkommit.

Vad händer när socialsekreterare fått in underlaget från skolan?

När konsultationsdokumentet kommer tillbaka till ansvarig socialsekreterare så läser denne igenom svaren. Är det så att det behövs mer förtydligande så ringer socialsekreterare ansvarig på skolan som svarat på frågorna kring barnet. Jag tänker att det finns lite olika rutiner på olika socialtjänster hur man arbetar med dessa dokument. Jag själv har arbetat i olika kommuner. Ibland har man som rutin att alltid ha ett möte med skolpersonal, ibland räcker det att ha ett telefonsamtal för att diskutera de svar och oron som finns. (När det finns oro för barnet).

Det är viktigt att komma ihåg att skolan är en av de vanligaste insatser som anmäler oro för barn, sedan polis och sjukvård. Så det är ganska troligt att det framkommer oro för barnet i dessa konsultationsdokument.

Vad är då en vanlig oro kring barnet som framkommer i konsultationsdokument?

En vanlig oro handlar om hög skolfrånvaro. En annan kan vara att lärare upplever att barnet har behov av väldigt mycket bekräftelse hos vuxna på skolan.  Samt att barnet påvisar koncentrationssvårigheter och svårigheter med inlärning. Det är också vanligt att det framkommer att barnet är stökig med andra elever på skolan.

Hur ska detta tolkas? (Ett ex ur hur det kan se ut kring svaren i konsultationsdokument)

Det inkommer en orosanmälan gällande en flicka på 8- 9 år, från sjukhuset. Det står att mamma nyligen varit inlagd på akut psykiatrisk mottagning och fått åka hem samma dag om det finns barn under 18 år i hemmet görs det en orosanmälan till socialtjänsten.

Det visar sig att mamman har alkoholproblem, samt att det förekommer våld i hemmet. (detta är en ganska vanlig berättelse från socialtjänsten).

Vid ett första möte med socialtjänsten har mamman svårt att berätta om vad som hänt och att det skulle handla om ett alkoholmissbruk är ingenting hon initialt tycker. Det har varit slitsamt att vara ensamstående mamma och med det svårt att koppla av. Det menar mamma har inneburit att det ibland blir lite mer alkohol än vad hon egentligen önskar. Problemet är att det finns barn under 18 i familjen. Samtal om det våld som förekommer talas det också om.

Ett konsultationsdokument skickas ut till skolan där flickan går. I dokumentet står det bland annat om att flickan ofta är hungrig, hon verkar trött på vissa lektioner samt har ETT STORT BEHOV AV BEKRFÄTELSE FRÅN ANDRA VUXNA PÅ SKOLAN. Det beskrivs nästan som ett bekymmer för lärarna.

Men det jag önskar att skicka med i detta inlägg handlar om att DETT KAN VARA TECKEN PÅ UTSATTHET.

Att alltid vara hungrig, att alltid söka enormt mycket bekräftelse från andra vuxna, så mycket att det blir svårt för barnet att leka med andra barn på skolan är viktigt att ha koll på.

Istället för att se barnet som ett ”jobbigt barn” som aktivt ropar på uppmärksamhet, önskar jag med detta inlägg att vi vuxna vill se kärleksfullt på de barn som söker uppmärksamhet på ett sätt som vi kanske upplever som jobbigt.

Att vi i samma tanke också tänker:

💥Vad behöver det här barnet?

💥Vad kan han /hon varit med om?

💥Vad är det hans/hennes beteende vill säga mig?

Vi tror att barn inte berättar, men det stämmer inte. Barn berättar för andra barn om sin utsatthet, de berättar för oss vuxna om vi är beredda att ta emot berättelsen, och jag tänker att det allra viktigaste i det är vi vågar agera.

Till sist

Det är också viktigt att skicka med i detta blogginlägg om konsultationsdokument, att det är en del av många under utredningstiden, allt för att socialsekreterare ska få svar på sina utredningsfrågor som är skapade med anledning av vilken oro som är gjord i orosanmälan.

11 kap. 2 § första stycket SoL.

”Utredningen ska bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för skada eller olägenhet. Utredningen ska inte göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet” (Socialstyrelsen, att utreda barn och unga).

Socialstyrelsen

11 kap. 1 § SoL står det att:

”Socialnämnden ska utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan, anmälan eller på annat sätt kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.

Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse för ett ärendes avgörande ska tillvaratas på betryggande sätt” (Socialstyrelsen).

Utredningens omfattning

SOFS 2014:6.

”Av förarbetena framgår att utredningens syfte är att socialnämnden, i samarbete med vårdnadshavare och barn. ska klargöra barnets situation och behov samt när det är befogat att föreslå insatser. Utredningen syftar också till att ge socialnämnden ett tillförlitligt beslutsunderlag”.

Att upprätta en utredningsplan.

I det här kapitlet beskriver jag hur socialsekreterare tillsammans med barnet och vårdnadshavare planerar en utredning. Vad som är viktigt att tänka på.

Vad ska planeras?

För att kunna göra en helhetsbedömning i ett ärende behöver socialsekreterare vanligtvis samla in information från olika håll. Vanliga informationskällor är personliga samtal med berörda parter, anhöriga eller andra närstående men även representanter för andra myndigheter som känner barnet och familjen. Hur omfattande information som behöver hämtas in måste planeras från fall till fall, beroende på situationen och det som ska undersökas.

Utredningsplanen bör innehålla:

📍När handling är upprättad

📍När utredning är inledd

📍När utredningsplanen är upprättad

📍Vem som är ansvarig handläggare

📍Vem som är medhandläggare (Det är vanligt att man är två utredare på ett ärende inom enheten för barn och unga).

Uppgifter om barnet:

📍Förnamn och efternamn

📍Barnets personnummer

📍Folkbokföringsadress

📍Telefonnummer (Om barnet har egen mobil)

📍Skola/ förskola namn och telefonnummer till ansvarig lärare, pedagog

📍Vilken vårdcentral barnet tillhör, BVC (Barnavårdscentral)

📍Vilka ev andra vårdkontakter barnet har (finns det tex en pågående utredning på BUP, barn och ungdomspsykiatrin)

Förälder och eller inte vårdnadshavare:

Viktigt att veta är att socialsekreterare på enheten för mottagning ofta redan initialt har kollat upp huruvida om båda föräldrarna också är vårdnadshavare till barnet. Är de inte vårdnadshavare så får de inte ta del av information kring barnet.

Socialsekreterare får inte lämna ut information om barnet utan vårdnadshavares godkännande. (du kan alltså vara förälder åt ditt barn men inte vara vårdnadshavare- det kan jag berätta om i ett annat inlägg vad det kan innebär och varför det kan se ut som så).

Det är en viktig information som utredande socialsekreterare behöver ha innan utredning påbörjas.

Uppgifter om vårdnadshavare:

📍Förnamn och efternamn

📍Vårdnadshavares personnummer

📍Folkbokföringsadress

Telefonnummer (Här kan socialsekreterare med fördel också anteckna de tider som vårdnadshavare tycker är lättast och bästa att nå dem.  Här kan det handla om vårdnadshavare som arbetar skift och kanske behöver sova dagtid osv).

Hela idén med att författa en utredningsplan tillsammans handlar om att göra familjen delaktig i utredningsförfarandet. Socialtjänstlagen bygger på frivillighet och samarbete.

Det är också det som socialsekreterare har som första utgångspunkt i en utredning (det kan givetvis bli så att tvångslagstiftningen LVU (lagen om vård av unga) kan behövas. 

Som jag berättade i förra blogginlägget så tar socialsekreterare sin utgångspunkt i BBIC- triangelns frågeställningar.

Det handlar om familj och miljö, barnets utveckling och föräldrarnas förmåga.

Här skriver och utgår socialsekreterare ifrån orosanmälan som inkommit och ställer frågor såsom:

Vad gäller orosanmälan och vem har anmält?

Socialsekreterare skriver sedan ned utredningsfrågor som ska besvara inom ramen för utredningstiden

Viktigt är att planering utgår från det som är anledningen till att utredningen har inletts.

Specifika frågeställningar:

Utsätts kalle för våld eller annan kränkande behandling?

Hur gör föräldrarna för att vägleda och sätta gränser för Kalle?

Hur påverkas Kalle av familjens pågående konflikter?

Övergripande frågeställningar:

Behöver Kalles föräldrar vägledning och information kring barnets utveckling?

Behöver föräldrarna stöd avseende sin föräldraförmåga?

Vilka personer är viktiga för kalle och vilka kan skydda eller stödja honom?

Hur ska svaren hittas?

Här går socialsekreterare igenom med barnet och vårdnadshavare vilka kontakter som ska tas under utredningstiden, här ges också information om att en utredning får hålla på under 4 månader. Under dessa månader har socialsekreterare rätt att inhämta den information som anses behövas för att besvara utredningsfrågorna.

Kontakter som kan komma att tas under utredning skrivs ned tillsammans.

Sakkunniga:

Det kan handla om att ta ut journaler eller kontakta psykologen på BUP (barn och ungdomspsykiatri). Det kan handla om att begära ut journaler från andra kommuners socialtjänst, eller stadsdelar där barnet kanske tidigare varit aktuell. Vad var oron den gången i förra utredningen, det kan vara viktig information för att fatta beslut om en insats ska beviljas.

Det handlar om att skicka ut konsultationsdokument (jag ska visa på ett senare inlägg om just konsultationsdokument vad de innehåller osv) Socialsekreterare tar ofta kontakt med personal på BVC (barnavårdscentral) beroende på barnets ålder.  Det kan också handla om att en ta kontakt med barnets tandläkare för att se om barnet har fått regelbunden tandvård.

Socialsekreterare kan också begära ut journaler eller ta vårdkontakter som vårdnadshavare har som antingen pågående stöd eller som funnits tidigare. Här gäller det att få en bra och tydlig bild över vilket stöd en vårdnadshavare kan behöva få för att kunna utöva ett tryggt och stabilt föräldraskap. Socialsekreterare får också en mer tydlig bild av om det kan komma att behöva beviljas en insats åt familjen.

Personal på skola:

Vanligast är att socialsekreterare skickar ut ett konsultationsdokument. Men det går också bra att ringa ansvarig lärare på skolan.

Referenspersoner:

Sedan ges utrymme för vårdnadshavare att ge förslag på personer de litar på som kan berätta om deras förmåga som föräldrar. Socialsekreterare inhämtar information till utredningen genom att tala med referenspersoner. Det handlar främst och att få tala med någon i familjens direkta närhet, som har kunskap om hur vårdnadshavarna är som föräldrar.

Det är ganska vanligt att nämna en nära vän som referensperson, eller en farmor eller syster. De har ofta god insyn i familjen och kan ge en bild av hur barnet har det i hemmet. Här får socialsekretare också en bild av föräldraförmåga, vad kan referenspersonerna ha känt för oro kring barnet och familjen osv.

Dokumenterat samtycke:

Här är det viktigt att socialsekreterare gör en anteckning om vad vårdnadshavare har samtyckt till i utredningen. Det kan handla om att socialsekreterare får delge information till skolans kurator för samarbete kring barnets situation. Som jag tidigare beskrev så har socialsekreterare rätt att under de 4 månader som utredningstiden pågår att hämta in den information som bedöms behövs för att kunna fatta beslut om att bevilja insats eller ej till familjen, barnet. Det är ändå bra att vara helt transparent gällande vad oron gäller, vilka personer och professioner som utredare ser behövs tala med inom ramen för utredningen.

Ibland kan det vara så att vårdnadshavare själva först vill informera de personer de valt ska vara referenspersoner, om att de nu är aktuella på socialtjänsten och att socialsekreterare kommer komma att kontakt dem för frågor.

Journaler, att vara transparent

I första mötet med föräldrarna är det bra att ge information om att utredningsförfarandet ska vara transparent. Är det så att socialsekreterare blir oroad över något som framkommer i utredning så informeras vårdnadshavare om det. Det är också helt möjligt att direkt påbörja en insats, tex familjebehandling inom ramen för pågående utredning.  Det kan sedan bara förlängas vid utredningens avslut.

Information om att:

Vårdnadshavare kontinuerligt under utredningstiden kan få journaler utskrivna bör ges. Det är av stor vikt att socialsekretare uppfattat vårdnadshavare rätt när de berättar om den situation som uppkommit. Ett sätt att försäkra sig om att socialsekreterare uppfattat rätt är att läsa upp anteckningar som gjorts under tiden för utredningen. Kanske i direkt anslutning till de utredningssamtalen.  Har jag uppfattat dig rätt? Allt för att slippa missförstånd.

Till sist i utredningsplanen

skriver socialsekretare in det datum när utredning ska vara klar. vilket är 4 månader efter att utredning påbörjats.

Vad är BBIC och Vad menas då med grundläggande omsorg?

Jag har nu tänkt att under ett par gånger i bloggen livetpasoc berätta och beskriva om det arbetssätt som BBIC ( barns behov i centrum)  utgör i att utreda ett barns behov. Jag inleder med att gå igenom BBIC- triangeln och beskriva den.

Att gå igenom BBIC- triangeln med föräldrarna som blivit aktuella på socialtjänsten var en av de första saker jag gjorde i mötet med föräldrarna. Det är viktigt att förklara vad som ska utredas och varför och vad som är socialtjänstens ansvar.

Jag tror på ett samarbete med föräldrar. Jag tänker att det är av stor vikt att de förstår vad det är som ska ske under de 4 månader som utredningen ofta pågår.

Såhär skriver Socialstyrelsen om BBIC.

”barns behov i centrum beskriver ett arbetssätt för socialtjänstens barn-och ungdomsvård. Den innehåller en struktur för handläggning, genomförande och uppföljning av myndighetsutövningen. BBIC är anpassat efter socialtjänstens regelverk”

BBIC syftar till att:

💥Stärka barns delaktighet och inflytande

💥Förbättra samarbetet med barnet och nätverk

💥Skapa struktur och systematik i arbetet så att handläggning och insatser lättare kan följas upp.

💥Bidra till ökad kvalitet och rättssäkerhet

Grundprinciperna och triangeln är kärnan

Utgångspunkten i BBIC är nio grundprinciper som ska ligga till grund för socialtjänstens arbete med barn och unga. Arbetet med BBIC ska:

💥Utgå från barnens rättigheter

💥Låta barnets bästa vara avgörande

💥Sträva efter likvärdiga möjligheter för varje barn

💥Ha ett helhetsperspektiv på barnet och dess situation

💥Göra barnet, familjen och nätverket delaktiga

💥Ske i samverkan med andra professioner och verksamheter

💥Bygga på en evidensbaserad praktik

💥Motverka svårigheter och förstärka resurser

💥Systematiskt följa barnet och insatserna

BBIC- triangeln

”BBIC- triangeln är en modell för att utreda och följa upp de behov ett barn har. I centrum av triangeln finns barnets behov. Genom att väga samman triangelns tre sidor – se till barnets utveckling i relation till föräldrarnas förmåga i den familj och miljö som de befinner sig i- görs en bedömning av vad som är barnets behov” (Socialstyrelsen).

Triangeln består av tre sidor där basen är FAMILJ OCH MILJÖ med underrubriker såsom:

Nuvarande familjesituation, familjebakgrund, boende, arbete och ekonomi, socialt nätverk och integrering.

Ena sidan av triangeln är BARNETS UTVECKLING med underrubriker såsom:

Hälsa, utbildning, känslor och beteende. Sociala relationer.

Den andra sidan av triangeln är FÖRÄLDRARNAS FÖRMÅGA med underrubriker såsom: grundläggande omsorg, stimulans och vägledning, känslomässig tillgänglighet, säkerhet.

Vad kan då familj och miljö innehålla? Här ställer socialsekreterare frågor om hur familjens sammansättning ser ut, föräldrarnas hälsa, tidigare händelser av betydelse i familjen. Det blir också frågor om hur familjens ekonomi ser ut, har familjen skulder, är någon av föräldrarna sjukskrivna, lever de på ekonomiskt bistånd, hur ser boendesituationen ut. Det blir också frågor om hur familjens nätverk ser ut.

Under rubriken barnets bästa kommer det frågor såsom: barnets tillgång till sjukvård, hur barnets hälsa ser ut, hur ser skolgången ut eller tiden på förskolan, ( här kan socialsekreterare hämta in ett konsultationsdokument från dessa enheter för att få mer information). Det kommer också att ställas frågor om barnets temperament, jag brukade be föräldrarna att beskriva sitt barn, med orden vem är Ella? Beskriv, vad tycker hon om att äta, och leka med. När blir hon ledsen, vad blir hon glad av.  Här får du som utredare ganska bra och tydligt svar över hur mycket koll en förälder har på sitt barn, vad barnet tycker om.

Föräldrarnas förmåga: Gå igenom grundläggande omsorg, bland annat fråga om familjens vardagsrutiner, det brukar jag också göra med barnen då jag har barnsamtal. Vem lagar maten hemma hos er? Berätta vad gör ni direkt när ni kommer hem från skolan eller fritids?  Vi pratar också om vägledning och vilka uppfostringsstrategier som föräldrarna har. Hur gränssätter ni ert barn? vad händer när Ella inte vill stänga av sin ipad, hur löser ni det?

Hur fungerar föräldrarna i att ta emot de känslor som barnet bär. Har Ella möjlighet att uttrycka både glada och ledsna och arga känslor hemma. hur tröstar mamma Ella kan jag som utredare fråga pappa och tvärsom. Jag frågar också barnet om detta. Här kommer många svar fram.

I den delen som handlar om skydd för barnet talar vi om förälderns ansvar att skydda sitt barn. Här beror det mycket på vad orosanmälan gäller, eller om det inkommit en ansökan om stöd från familjen. Är det så att pappa är anklagad för våld mot barnet så är det mamman som behöver utgöra skyddet. Då kan en fråga handla om föräldrarna bor tillsammans, eller att det är av stor vikt att barnet under utredningstiden enbart bor hos mamma. är det så att hon behöver stöd i att lämna en våldsam relation i så fall behöver vuxenenheten och relationsvåldshandläggare kopplas in.

Vad menas då med grundläggande omsorg?

Socialstyrelsen definierar grundläggande omsorg som såhär:

”när man bedömer föräldrarnas förmåga är det viktigt att se hur föräldrarna fungerar i vardagen tillsammans med sitt barn och hur de förmår att möta barnets behov av omsorg över tid. Deras bemötande styrs av förmågan att sätta barnets långsiktiga behov före sina egna”

Delområden är grundläggande omsorg, vardagsrutiner, och ansvar.

Att få god omsorg som barn utgör en skyddsfaktor för barnet både på lång och kort sikt. Det är föräldrarnas ansvar att se till att barnet får tillräckligt med mat och sömn på regelbundna tider.

Grundläggande omsorg handlar också om barnet har tillgång till fysisk aktivitet, kläder som är anpassade för årstid. Det handlar vidare om att barnet får hjälp att sköta sin hygien, såsom tandborstning och tvätta sig, ha rena kläder och en rena sängkläder att sova i.

Grundläggande omsorg om barnet handlar också om att barnet får den vård den har rätt till. Det genom att föräldrarna har kontakt med barnavårdscentralen för råd om barnets utveckling, beteende och sjukdomar.

När den grundläggande omsorgen om barnet brister riskerar barnet att drabbas av vanvård. Brister i omsorgen handlar om utebliven daglig omsorg, och det utgör en riskfaktor för barnets utveckling både lång och kort sikt.

BBIC i praktiken.

BBIC är en hjälp och ska vara ett redskap för socialsekreterare när de arbetar på socialtjänstens enhet för barn och unga. BBIC ska var ett stöd och underlätta för socialsekretare att mer strukturerat samla in underlag med fokus på barnets behov.

BBIC-licens.

För att få arbeta med BBIC , måste socialnämnden har en BBIC- licens. Den får socialnämnden genom att teckna ett avtal med Socialstyrelsen. Det framkommer att BBIC- materialet inte får förändras annat än där det uttryckligen står att det är tillåtet.

BBIC består av flera delar.

En grundbok som beskriver grunderna i BBIC och där det finns utbildningar som socialsekreterare kan få gå.

Ett metodstöd som är ett komplement till grundboken. Det finns det stöd i det dagliga arbetet kring en utredning för socialsekreterare.

Det finns också material för de som blir BBIC- utbildare i sin kommun.

”Först försöker jag stötta barnet här och nu och hjälpa till med att sortera i alla känslor. Det är svårt att vara placerad som barn och de bär ofta på en känsla av utanförskap”

David, Socialsekreterare.

Inledning:

Regeringen överlämnade den 14 juni 2012 en lagrådsremiss till Lagrådet (Regeringskansliet, 2012). I lagrådsremissen föreslår regeringen ändringar i främst socialtjänstlagen (2001:453) i syfte att stärka stödet och skyddet för barn och ungdomar som far illa eller riskerar att fara illa. När vården ges i ett familjehem eller HVB föreslår regeringen att socialnämnden ska utse en särskild socialsekreterare som ska ansvara för kontakten med barnet eller den unge.

Vem är du

Jag heter David Frohm och är 35 år gammal. Jag har arbetat på socialtjänsten med myndighetsutövning sedan 2014 men började arbeta med barn och unga i familjehemsvård när jag tog min socionomexamen 2016 och har fortsatt med det sedan dess.

Beskriv vad innebär det att du är barnets/ den unges socialsekreterare?

I stora drag innebär det att jag ska tillvarata barnets intressen, bevaka deras rättigheter och låta barnet få sin röst hörd. Jag ska verka för att barnet får en trygg miljö att växa i, att barnet har en bra skolgång och meningsfulla fritidsaktiviteter, att barnet får den sjukvård den behöver och att den har en god och förutsägbar kontakt med sina anhöriga.

En viktig uppgift som jag ser det är att knyta kontakter med andra vuxna och professionella och också få dem att engagera sig i barnet för att tillsammans verka för barnets bästa. För att kunna skapa förutsättningar för barnet att lyckas i familjehemmet, skolan och på fritiden krävs flera vuxna som arbetar tillsammans. Socialsekreteraren behöver kunna samordna detta på ett sätt som är skräddarsytt för just det specifika barnet. De barn vi arbetar med  ofta från otrygga och dysfunktionella hemmiljöer där de många gånger utvecklar beteenden som är svåra att hantera för omgivningen. Det är i grunden inte barnets fel att det blir så. I mitt arbete vill jag förmedla ett synsätt som inriktar sig på vad barnet behöver för att lyckas.

Hur går du tillväga när du får ett uppdrag, vad är det första du gör?

Oftast har barnet haft en ganska lång kontakt med socialtjänsten och ofta flera utredningar som ligger till grund för barnets placering. Jag försöker alltid att läsa på så mycket jag kan och också ha samtal med barnets utredande socialsekreterare för att få en fördjupad beskrivning av barnet och de omständigheter som finns. Viktigt för mig är att veta hur jag ska förhålla mig till barnet, vilket är väldigt individuellt.

Har du någon kontakt med vårdnadshavare, hur ser den kontakten ut i så fall?

Att ha kontakt med vårdnadshavare är en stor del av arbetet och i många fall är kontakten mycket omfattande. Vissa ärenden räcker det att ha kontakt en gång i halvåret medan andra har behov av mer tät kontakt, ibland varje vecka. Kontakten med vårdnadshavare kan ha lite olika karaktär. Vissa föräldrar behöver en stödjande och uppmuntrande kontakt medan andra kan handla om bara ge information om hur det går för barnet. En del kontakter handlar också om att kommunicera beslut och bedömningar där man får hantera missnöjda föräldrar.

Vi som arbetar i familjehemsvård brukar prata om det tredelade föräldraskapet vilket handlar om samverkan mellan föräldrar, familjehem och socialtjänst. När barnet är i samhällsvård är det socialtjänsten som har det övergripande ansvaret. Det är många gånger svårt att vara förälder till ett placerat barn och det är egentligen inte kärleken till barnet som brister. Oftast handlar det om förälderns bristande förmågor att ge barnet det de behöver och samtidigt en svårighet att inse det. Många föräldrar vill ha ett större inflytande över barnets vård och bestämma kring umgänge, skola och annat. Som socialsekreterare för barn i familjehemsvård behöver man vara lyhörd för föräldrars önskemål – men samtidigt kunna stå upp för barnets behov när det krockar med föräldrarnas eller anhörigas önskemål.

Hur ser ditt uppdrag ut gentemot familjehemmet?

Formellt sett har jag inget uppdrag gentemot familjehemmet utan de har en egen familjehemssekreterare som ansvarar för att ge dem det stöd de behöver för att en placering ska fungera. Som socialsekreterare har jag ändå ofta en tät kontakt med mina familjehem för att hålla mig uppdaterad om hur det går för barnet. Familjehem är den i särklass viktigaste resurs vi har för barn i samhällsvård. För en långsiktig och hållbar placering är det är det viktigt att det finns ett gott samarbete och ett förtroende för socialtjänsten. Rollen som barnets socialsekreterare innebär dock att jag har en självständig ställning till familjehemmet (eller HVB:et) där en uppgift är att hantera eventuella missförhållanden. Samtidigt som en god relation till familjehemmet är viktig utifrån barnets vård behöver det finnas en distans för att kunna fatta tuffa, men nödvändiga, beslut om barnet skulle behöva omplaceras.

Hur ofta gör du en planerad uppföljning?

Lagen säger att uppföljningar ska ske regelbundet men anger inte hur ofta. Socialstyrelsen rekommenderar dock att uppföljningar ska ske minst fyra gånger per år. Uppföljningarna kan genomföras på olika sätt. Hembesök är det vanligaste och något vi behöver göra regelbundet för att ha insyn i barnets hemmiljö. Man kan också träffas på socialkontoret eller på annan plats för att göra barnet mer bekvämt. Om barnet är tillräckligt gammalt, och känner sig trygg med mig, försöker jag göra en aktivitet tillsammans för att samtala om hur barnet har det, se hur barnet fungerar och samtidigt skapa tillit och förtroende för mig som handläggare. Jag har bland annat bowlat, badat, spelat tv-spel, varit i lekpark, spelat fotboll, lekt med lego, gjort läxor med barnen för att försöka visa att jag trots min yrkesroll är en vanlig människa.

En del barn som bor i familjehem vill inte ha kontakt med socialtjänsten av olika skäl. Jag tycker att man så långt det går ska respektera barnets vilja i detta. Man får istället följa upp vården på annat sätt, t.ex. genom samtal med familjehemmet, skola och vårdnadshavare. Det viktigaste är att man gör barnets röst hörd även när de inte vill eller kan säga något.

Nu under pandemin har vi fått anstränga oss för att genomföra regelbundna uppföljningar då minsta symptom satt stopp för många planeringar. Mycket har ändå kunnat genomföras tack vare digitala hjälpmedel som Teams och Zoom. Vissa barn har till och med föredragit det framför hembesök.

Beskriv en planerad uppföljning, var träffar du barnet/ den unge? Vilka frågor brukar du ställa?

Vid en typisk uppföljning åker jag tillsammans med familjehemssekreterare och träffar barnet tillsammans med familjehemmet och samtalar en stund tillsammans. Därefter har jag enskilt samtal med barnet. Vi pratar då om varför barnet träffar mig, hur barnet mår och har det i familjehemmet, hur det fungerar i skolan och på fritiden och hur kontakten fungerar med föräldrarna. Jag brukar utgå från ett skattningsformulär där barnen får skatta mellan 1-10 utifrån olika påståenden. När barnet får skatta sin situation leder det ofta till diskussioner där barnen reflekterar och ger exempel. Jag tycker att det hjälper till att ge en mer nyanserad bild av barnets situation.

Hur ofta är det så att barnet/ den unge självmant tar en kontakt och vill berätta nåt för dig?

Det händer då och då att barnet tar en direktkontakt med mig och oftare med äldre barn och tonåringar.  En del barn kanske använder sig av andra vuxna, kanske en lärare eller skolkurator, som sedan kontaktar mig. Många barn vänder sig ändå i första hand till sina familjehem.
Alla barn som är placerade har rätt till kontakt med sin socialsekreterare. De barn jag ansvarar för har mitt mobilnummer och kan höra av sig när de vill.

8vad gör du om det framkommer i ett möte med barnet/ den unge att den inte har det bra i familjehemmet?

Först försöker jag stötta barnet här och nu och hjälpa till med att sortera i alla känslor. Det är svårt att vara placerad som barn och de bär ofta på en känsla av utanförskap. Att jobba med sådana känslor kräver tid och uthållighet hos barnet och alla runtomkring och inte sällan leder det till att både barnet och de vuxna gör saker som inte är bra. Det är viktigt att fånga upp tidigt för att förebygga det. Det är dock väldigt sällan det händer saker som gör att barnet behöver akut omplaceras från familjehemmet, men är det så att det framkommer allvarliga uppgifter så kan vi behöva agera snabbt för att skydda barnet.

Vad ser du som det viktigaste med ditt uppdrag?

Det viktigaste tycker jag är att inge trygghet, hopp och att barnen ska återfå en tillit till vuxna. Att som socialsekreterare finnas kvar för barnet över tid är en nyckel till det. I vissa fall får barn byta familjehem flera gånger på kort tid. Att ändå få ha kvar samma socialsekreterare under tiden är jätteviktigt för barnet.

Vad gör du om du har svårt att få kontakt med barnet/den unge. Att jobba med tillit osv.

Som sagt, vissa barn vill eller klarar inte av att prata med socialtjänsten och det måste man respektera. Om barnet hellre vill spela fotboll, pyssla eller leka med lego får man göra det och se det som ett sätt att bygga tillit. För lite äldre barn och tonåringar är det lite svårare men jag tänker att man så långt som möjligt ska utgå från barnets önskemål och respektera det. Ibland är det dock nödvändigt att socialsekreteraren kliver in och tar befälet för att säkerställa att barnet får det den behöver. Jag tänker ändå att den viktigaste ingrediensen till att skapa tillit är att finnas kvar över tid. Även om man som barn inte tycker om sin socialsekreterare kan det ändå vara en trygghet i att samma person finns kvar.

Om du fick önska fritt för ett barn i samhällsvård vad skulle det vara då?

Placerade barn löper betydligt större risk att hamna i utanförskap som vuxna. Detta skulle kunna motverkas genom att de mycket tidigare fick rätt hjälp och rätt insatser. Jag skulle önska att placerade barn får en ”gräddfil” i skolsystemet och i sjukvården där deras situation och behov får en större prioritering. Samtidigt önskar jag också insatser som är mer inriktade och specialiserade gentemot placerade barn då deras behov ofta är mer komplexa. Jag är övertygad om att det också skulle leda till att också familjehemmen i större utsträckning klarar av att hålla över tid.

Till sist:

Idag är det cirka 31 000 barn som placeras utanför det egna hemmet, varav 20 400 barn var placerade i ett familjehem.  En procent av alla barn i Sverige tillbringar mer än fem år av sin uppväxt inom dygnsvården(Socialstyrelsen, 2021).

Det är ett viktigt jobb som åligger socialtjänstens handläggare att se till att barn idag växer upp under trygga förhållanden, och jag vill belysa med detta inlägg att enbart ett steg i kedjan är utfört när barnet har flyttats till tex ett familjehem, sedan återstår det för socialtjänsten att ha uppföljning placeringen så att det blir så bra som möjligt för barnet.  Vi vet att så är inte alltid fallet, det visar en del av barnens röster i just Socialstyrelsens rapport om barn i samhällsvård. Och där framkommer det också att för en del barn har det varit livsavgörande att få byta familj. Jag vill se ett ännu större fokus inom socialtjänsten på uppföljning av insatser.

Jag avslutar detta blogginlägg med ett citat från en ungdom som bott i ett familjehem.

”Tack för att ni, i samma stund som ni gav mig nyckeln till mitt nya hem, öppnade era hjärtan för mig. Ni gav mig trygghet, kärlek och omtanke-ord som tidigare saknat innebörd, men som jag nu började förstå” ( Socialstyrelsen, ett hem att växa i, 2017).

”Min erfarenhet är att socialnämnderna många gånger ansöker om tvångsvård i ett sent skede och att problemen för familjerna eller de unga har blivit svåra. Många ansökningar har föregåtts av många orosanmälningar, flera utredningar och olika insatser”.

Ander Poulsen, kammarrättsråd.

”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran och ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Den som har vårdnaden om barnet har ett ansvar för att barnets behov enligt ovan tillgodoses. I de fall ett barns grundläggande behov allvarligt åsidosätts är samhället skyldigt att ingripa för att skydda barnet (Handbok LVU Socialstyrelsen, 2020)”.

År 2019 fick 31 100 barn och unga någon gång under året en heldygnsinsats. Frivillig insats är vanligast. Majoriteten (78 %) av de heldygnsinstaser som gavs till barn och under 2019 var beslutade enligt 4 kap SoL och 23% enligt 2 eller 3 § LVU alternativt beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6§ LVU(Socialstyrelsen).

Förkortningar i texten:

SoL – Socialtjänstlagen

LVU- Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

Vem är jag

Anders Poulsen, 49 år. Jag arbetar som kammarrättsråd vid Kammarrätten i Jönköping. Jag är gift och har fyra barn. På fritiden umgås jag med familjen, läser fack-eller skönlitteratur, motionerar och följer idrott (främst ishockey eller fotboll) på olika sätt. Min familj är också engagerad i en frikyrkoförsamling.

1.Ni har ju hela det skriftliga beslutsunderlaget, vad vill ni få kompletterat med ytterligare i sakframställan?

I allmän förvaltningsdomstol är den muntliga förhandlingen enbart ett komplement till den skriftliga handläggningen. Hela det skriftliga underlaget behöver därför inte gås igenom vid den muntliga förhandlingen för att bli processmaterial i målet. Socialnämnden kan därför enligt min mening koncentrera sig på att i sakframställningen komplettera målet med de omständigheter som inte framgår av det skriftliga underlaget eller som har hänt efter socialnämndens utredning. I kammarrätten kan socialnämnden i huvudsak gå igenom det som har hänt efter förvaltningsrättens muntliga förhandling och dom. 

För mig är den muntliga förhandlingen i ett LVU-mål främst ett tillfälle för den enskilde att komma till tals och ge sin syn på socialnämndens ansökan eller på det överklagade beslutet.

2. Finns det uppgifter/områden som du tycker ofta saknas eller som socialtjänsten borde lyfta mer? På vilket sätt tycker du att socialtjänstens utredningar skulle behöva bli bättre?

Jag tycker att utredningarna genomgående har blivit bättre jämfört med hur de såg ut i slutet av 1990-talet, då kvaliteten var mer varierande. Vad jag ibland kan sakna är en tydlig koppling till lagens rekvisit för tvångsvård i analysdelen. Ibland kan jag även sakna barnens uppfattning och upplevelser av hemförhållandena. Det kan bli ett ensidigt fokus på föräldrarnas förhållanden och konsekvenserna för barnen beskrivs bristfälligt i vissa fall. En del utredningar är för omfattande och skulle vinna på att bli mer koncentrerade. De kan innehålla information om delar av begränsat värde för domstolens prövning i det aktuella målet. Det förekommer också en hel del upprepningar under de olika avsnitten i utredningarna. Det kan också brista i tydlighet när i tiden olika saker har inträffat och källan till olika uppgifter.  

3. Hur mycket kan ni i KR om t.ex. anknytning, heder, utvecklingspsykologi etc. förklarar socialtjänsten tillräckligt eller ska vi bli tydligare? Isf på vilket sätt?

I en förvaltningsdomstol finns runt 500 olika måltyper och de lagfarna domarna är jurister och nämndemännen som tillsätts av regionfullmäktige är oftast region- eller lokalpolitiker. Vi har naturligtvis inte expertkunskap i alla dessa olika områden utan är beroende av att parterna ger expertkunskaperna. Inte minst myndigheterna har som part eller remissinstans en viktig uppgift här. Det är sedan upp till domstolen att självständigt och objektivt värdera och pröva materialet. I domarutbildning och vidareutbildning får domare och handläggare i domstolarna en viss orientering i olika begrepp inom t.ex. socialtjänstens område, men vi är som sagt inte experter i området. I många utredningar förklaras också dessa begrepp och det är inte ovanligt med koppling till forskning i området. 

4.Vad tänker du om vittnen och sakkunniga? Vi kallar oftast inte in vittnen utan nöjer oss med dokumentation av vad de har uppgett. Borde vi göra annorlunda? Isf varför?

Jag har varit med om att socialnämnden har åberopat vittnen i LVU-mål. Det kan vara sakkunniga vittnen eller andra professionella aktörer. Det kan vara ett värdefullt komplement till den skriftliga utredningen, men som part ska man ha klart för sig vad bevistemat är och detta ska anges för domstolen när man åberopar vittnet.

5.I många kommuner tänker man ”det här håller inte i rätten” och ansöker inte om LVU -vård fast man ser barnets behov. Vad är din erfarenhet? Väntar vi på socialtjänsten för länge med att ansöka? Har vi både ”hängslen och bälte”? När vi borde komma in med ansökan tidigare egentligen.

Min erfarenhet är att socialnämnderna många gånger ansöker om tvångsvård i ett sent skede och att problemen för familjerna eller de unga har blivit svåra. Många ansökningar har föregåtts av många orosanmälningar, flera utredningar och olika insatser. Samtidigt måste socialnämnderna ha ett gediget underlag för sin ansökan och jag har förståelse för att nämnderna i det längsta försöker med olika frivilliga alternativ innan de går in med en ansökan om tvångsvård. När en ansökan ska ges in kan jag inte ge ett generellt svar på.

6.Vilka svårigheter brukar ni i KR ha när ni ska döma i LVU-mål?

Det är svåra bedömningar som ska göras och besluten som fattas kan vara oerhört ingripande för familjerna. Man måste vara ödmjuk för uppgiften och använda sitt förnuft och omdöme. Det är arbets- och resurskrävande mål med många muntliga förhandlingar, och måltypen har ökat under de senaste åren. Detta är en utmaning för förvaltningsdomstolarna i alla instanser. 

7.Finns det anledning för socialtjänsten att representeras av en jurist i förhandlingen? För-och nackdelar?

En fördel kan vara att juristen ”talar samma språk” som domstolen och motpartens ombud. En jurist kan också vara till hjälp för nämnden i fråga om vittnesbevisning ska åberopas eller hur processen ska föras i domstolen. En jurist som är duktig och erfaren i processföring kan också vara till hjälp för nämnden när frågor ska ställas till motparter eller vittnen. Samtidigt finns det naturligtvis många exempel på socialsekreterare som sköter den uppgiften mycket bra. En nackdel med att anlita en jurist kan vara att hon/han inte har den ingående kunskapen i ärendet som den handläggande socialsekreteraren har. Oftast har dock det juridiska ombudet med sig en eller flera socialsekreterare. 

8.Om du fick vara med och utforma en ny tvångslag avseende barn och ungdomar vad skulle du vilja förändra till det bättre?

Jag tycker att regelverket i huvudsak är proportionerligt och väl avvägt. Jag skulle dock vilja att lagstiftaren såg över förutsättningarna för tvångsvårdens upphörande. Samtidigt skulle lagstiftaren behöva se över reglerna i SoL om möjligheterna för nämnderna att delegera olika ärenden till utskott eller motsvarande samt ordförande (t.ex. när det gäller beslut om umgängesbegräsning). Vidare skulle jag önska att man såg över vilka beslut med stöd av LVU som ska kunna överklagas och om vårdnadshavarna ska ha en obegränsad rätt att begära omprövning av en pågående tvångsvård (begränsning av antalet tillfällen per år?). I vissa fall kunde man införa krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten, t.ex. beslut om umgängesbegräsning eller placering. 

Till sist

Behöver man omhänderta ett barn idag? Flytta ett barn ur dess ursprungsfamilj, är det nödvändigt? Ja, så ser det ju faktiskt ut. Det är också en av socionomens uppgift på socialtjänsten, att se till att barn är skyddade. Jag ville med detta inlägg ge en inblick i den processen som det innebär när ett barn behöver skyddas av samhället. Jag är glad över att fått hjälp av dels min f.d. kollega Kristin att formulera frågor samt svaren från Anders. Tack.

”De flesta föräldrar känner oftast redan till att det har gjorts en orosanmälan när jag ringer och bjuder in dem till ett första möte på socialtjänsten”.

Irina, socialsekreterare

Inledning

I detta inlägg vill jag ge en inblick i hur det fungerar när man gör en orosanmälan till socialtjänsten. Jag tog därför kontakt med Irina på socialtjänstens mottagningsgrupp på barn och ungdom i en stadsdel i Stockholm stad. Såhär står det på Stockholms stads hemsida för socialtjänsten.

”Misstänker du att ett barn far illa? Vänd dig till den stadsdelsförvaltning där barnet är bosatt. Du behöver inte veta säkert om något är fel. Det räcker att du har en misstanke eller känner en oro”.

Vem är jag

Jag heter Irina och jag tog min socionomexamen 2017 och har sedan dess jobbat på socialtjänstens enhet barn och unga. Först jobbade som jag som utredare och nu på mottagningsgrupp på barn och unga.

Hur ser en skyddsbedömning ut. / hur går man tillväga?

Vi på mottaget tar emot alla nya orosanmälningar på barn mellan 0–18 år gamla. En orosanmälan kan exempelvis handla om att skolan gör en anmälan för en elev som har hög skolfrånvaro eller en förskola som gör en anmälan då ett barn har berättat att hen blir utsatt för våld av ena föräldern.

Beskriv gången i ett ärende?

Oavsett vad det är för typ av ärende som inkommer till oss på mottagningsgruppen på socialtjänsten behöver vi alltid göra en skyddsbedömning. En skyddsbedömning kan handla om att göra en bedömning ifall socialtjänsten behöver gå in och skydda barnet från fara, tex våld.

Bedömer socialtjänsten att barnet inte behöver skydd från socialtjänsten så ska det tydligt framgå vilka faktorer som gör att barnet inte behöver akut skydd om tex oron bara rör skolfrånvaro.

Använder du dig av någon metod/ förhållningssätt när du fångar in risk och skydd för barnet?

När vi på mottaget tar emot en anmälan så kartlägger vi ärendet enligt Signs och Safety på en tavla, vilket gör det tydligt med skalor om hur oroliga vi är för barnet. Vi gör en skyddsbedömning och träffar sedan vårdnadshavarna och barnet inom ramen för en förhandsbedömning. Vi på mottaget har 14 dagar på oss att besluta om vi ska inleda utredning eller inte. Bedömer vi redan på handlingarna att man inte kommer att få svar på alla frågor under ett möte som vanligtvis brukar vara 45–60 min kan vi inleda utredning direkt. Vi inleder alltid utredning när orosanmälan gäller att ett barn utsatts för eller bevittnat våld.

 ( Signs och safety är ett förhållningssätt från Australien som handlar om att fånga in risk och skydd, samt att engagera familjens nätverk).

Hur upplever du det första telefonsamtalet med föräldern när du ringer och meddelar att det har inkommit en orosanmälan, vilken är den vanligaste reaktionen och hur hanterar du det?

De flesta föräldrar känner oftast redan till att det har gjorts en orosanmälan när jag ringer och bjuder in dem till ett första möte på socialtjänsten. När jag ringer så har vårdnadshavaren oftast väntat på mitt samtal, att vi på socialtjänsten kommer att höra av oss. När en vårdnadshavare inte har kännedom om att en orosanmälan har inkommit till socialtjänsten så brukar jag presentera mig och berätta att vi har tagit emot en orosanmälan och att vi på socialtjänsten vill få träffa familjen. Vissa föräldrar blir mer oroliga och då brukar jag berätta lite mer om vad som står i anmälan men att det alltid är bäst att ses så att det inte blir några missförstånd. De allra flesta föräldrarna brukar vara lugna när vi på socialtjänstens mottagningsenhet ringer det första samtalet till dem.

Hur ser din delegation ut, vad kan du bestämma om?

Jag som socialsekreterare har delegation på att inleda utredning. Inom vår enhet har vi ett tätt samarbete med vår biträdande enhetschef som handleder oss i våra ärenden och som alltid stöttar oss i vårt jobb. Vi arbetar alltid två och två socialsekreterare i ett ärende. På en mottagsenhet träffar man ofta klienter som man inte har någon kännedom om sedan tidigare, och man vet aldrig vad som kan komma fram under mötet eller vem man träffar, därför upplever jag det tryggt att vi alltid går in två socialsekreterare i mötena på socialtjänsten.

När har du tänkt att ett uppdrag kan vara riskfylld för dig, kan du beskriva någon händelse då du varit rädd eller känt oro, vad skulle det kunna vara?

Om en förälder bli arg och aggressiv brukar bemöta personen med ett lugn men även bestämt visa att det inte är ok att bete sig aggressivt. Fortsätter föräldern sitt beteende och det inte går att genomföra ett samtal så avbryter jag mötet. Jag har vid ett tillfälle känt mig hotad under dessa år på mitt jobb. Det var en under ett omhändertagande enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga )  där flera grannar ville lägga sig i vårt jobb. Jag och min kollega blev sedan eskorterade av polis tillsammans med barnen i bilen för att vi skulle kunna ta oss säkert från platsen. Det upplevde jag som riktigt obehagligt.

Beskriv dina känslor kring att barn far illa. / hur hanterar du det?

När barn far illa så brukar jag tänka på att socialtjänsten går in i familjerna för att få det att fungera hos dem. Oftast är det familjer som älskar varandra men de har inte rätt verktyg för att kunna se till barnets bästa. Jag upplever att i de allra flesta fall så finns det en förändringspotential. I de fall då barnen far riktigt illa så går socialtjänsten in och placerar i ett familjehem eller jourhem, och i de fallen känner jag mig trygg att det är för barnets bästa.

Jag tillåter mig att känna att det gör ont i hjärtat, och jag kan gråta en skvätt för det barnet på min kammare, men framför barnet är jag professionell och omhändertagande. Den dagen jag inte längre känner med barnet vi tar hand om så kommer jag att sluta på socialtjänsten.

Jag återhämtar mig genom att jag tränar på gym minst tre dagar i veckan. Jag hittar på roliga saker efter jobbet. På helgerna är jag oftast med min familj. Det är viktigt för mig att få skratta.  

Till sist

När jag har tagit del av beskrivningen av hur socialsekreterare på socialtjänstens mottagningsgrupp för barn och unga arbetar går mina tankar mot hur viktigt det är att vi vuxna vågar anmäla oro kring ett barn. Det är via socialtjänsten som ett barns livsvillkor kan uppmärksammas och då också åtgärdas. Det är ju så att yrkesverksamma som möter barn i sin profession har anmälningsskyldighet, men jag önskar att vi alla skulle vilja vara med och uppmärksamma när ett barn far illa. Att ge barn en möjlighet att få in tidiga insatser är det bästa vi kan ge våra barn som far illa i sin hemmiljö tänker jag.

”När man gör ett gott arbete så kan man väcka hopp och en tro på den egna förmågan hos människor. När man har gjort det så får man igång människors inneboende resurser som de sedan jobbar vidare med att utveckla. Det gör man genom att möta människor där man är”.

Sandra McGinn, behandlare socialtjänsten.

Inledning

Inom Socialtjänsten finns det tillgång till olika typer av insatser som ska kunna möta de olika behov som barn har. Vanligast är att ge barnen och familjerna stöd i öppna former. Ibland riktas insatserna direkt till barnet/den unge, ibland till föräldrar och ibland både ock.

Det är den utredande socialsekreteraren på socialtjänsten inom enheten för barn och unga som utformar uppdraget som behandlare inom socialtjänsten genomför. Sedan följs familjens beviljade insatser upp av socialsekreteraren.

Det som är viktigt att veta är att socialtjänstlagen bygger på frivillighet och samarbete. De allra flesta insatser är inom ramen för socialtjänstlagen, och det är också det jag skriver om i detta inlägg. Barnet och vårdnadshavaren har rätt att få information och vara delaktiga i utformningen av uppdraget och uppföljningen av öppna insatser. Socialsekreterare skriver ett uppdrag som denne överlämnar till behandlare inom kommunen, som sedan tillsammans med familjen bokar in en uppstart. Även utredande socialsekreterare är med på detta första möte.

Denna gång har jag haft möjlighet att intervjua Sandra McGinn, som är behandlare på socialtjänsten.

Vem är jag

Jag heter Sandra McGinn och är bland annat är familjebehandlare i Botkyrka. Nätverksledare. Jag utbildar i signs of safety- introduktionsutbildning och nätverkssamlande möten. Socionomexamen, Systemiskt familjeterapi motsvarande steg 1, nätverksledarutbildning, gruppledare för Skilda Världar, Komet och Barnkraft.

Vi på socialtjänsten beviljar ibland en insats som tex familjebehandling, vad kan det innebära beskriver Sandra i det här inlägget.

Statistik

”Den 1 november 2019 hade knappt 34 600 barn och unga minst en behovsprövad öppenvårdsinsats vilket är en ökning med drygt 800 individer sedan 2018. Barn och unga som har fått insatser i form av personligt stöd alternativt strukturerade öppenvårdsprogram har ökat under hela perioden. Under perioden 2003–2019 ökade andelen i befolkningen 0–20 år som fick personligt stöd från 0,87 procent till 1,50 procent. Motsvarande andel för de som fått ett strukturerat öppenvårdsprogram ökade också, från 0,25 procent till 0,70 procent” (Statistik om socialtjänstinsatser till barn och unga 2019, Socialstyrelsen).

Vad har en behandlare inom socialtjänsten generellt för utbildning?

Socionomexamen, olika påbyggnadsutbildningar är vanligt ofta någon variant av steg 1 utbildning. Det brukar vara en salig blandning.

Beskriv vad händer när socialsekreteraren har skickat ett uppdrag till öppenvården för tex familjebehandling. Ser det annorlunda ut om det handlar om våld.

Det första som händer är att en utredare kallar till ett uppstartsmöte med familjebehandlare och familj. Så har man en dialog, går igenom vad uppdraget gäller och vad som kan vad vara hjälpsamt. Vid det mötet har redan utredare formulerat mål med behandlingen. På detta möte blir det viktigt att fånga upp så att familjen också är med på de mål som är uppsatta.

Det är oerhört viktigt att det också är familjens mål. Det blir helt meningslöst om det bara är socialsekreterarens mål. 

Det som är annorlunda när det handlar om våld är att vi blir extra noggranna, om ett uppdrag handlar om våld, måste vi vara otroligt noggranna så att familjemedlemmarna inte fortsätter att utsättas för våld. Det är möjligt att arbeta systemiskt familjebehandlande även när det förekommit våld men vi måste vara oerhört noggranna i vårt förberedelsearbete. Arbetet måste alltid bygga på total frivillighet, och när det inte är möjligt så måste vi erbjuda enskilda samtalsupplägg. Ibland är det föräldrar som bestämmer att det inte är möjligt att arbeta ihop men det kan också vara behandlaren som fattar beslut om att det inte är lämpligt för att man inte kan garantera ett tryggt rum. Om det har förekommit våld mellan makar måste jag vara noga när jag förbereder ett sådant rum.

Ex. om det har förekommit våld så ser jag att det ändå finnas en vilja och ett behov av att ses tillsammans som föräldrar för att jobba på att förbättra just föräldrakommunikationen. Jag har ett individuellt förmöte, och frågar om våld, brukar ofta få ett rakt svar om det har förekommit våld. Så frågar jag om hur de kan träffas, undersöker hur det kan vara vid väntrummet, hur ser det ut när man lämnar socialtjänsten. Hur stoppar jag dig om det blir en orolig eller ängslig situation, eller behöver vi ha en signal en säkerhetskod. Vi arbetar fram säkerhetskod i rummet. Om en mamma väljer att ställa sin kaffekopp på skänken i stället för bordet. Då tar jag ansvar för att avsluta mötet direkt. Det är också viktigt att hålla en tydlig struktur i rummet särskilt när vi arbetar i högkonflikt, struktur och tydlighet bidrar till trygghet och lugn.

Hur kan ett behov se ut för dels barnet/ barnen och vårdnadshavarna?

Familjeterapeutisk behandling, ofta ett utåtagerande barn, och det har eskalerat med situationer som man inte längre hanterar. Allt i familjen har börjat handla om regler och gränser och ingen i familjen mår egentligen bra. De barnen i ett senare skeende blir ofta en tonåring med utåtagerande beteende som föräldrar senare känner enorm oro över. Barnets symtom blir beskrivningarna och föräldrarna behöver få nya sätt att möta upp barnen, de behöver få nya strategier.

 Det är vanligt, att föräldrar i början av kontakten med behandlare vill få bekräftat att de använder sig av en bra uppfostringsmetod och att det är barnet det är fel på och som behöver förändras. Men i en familjeterapeutisk behandling ska vi rida på vågen mot att föräldrarna tar ansvar för förändring och anpassar sina metoder för att skapa lugn och harmoni, och slippa bråken. Ofta handlar det om att få stöd i ett nytt sätt att vägleda barnen.

Vad är det viktigaste att tänka i början av en kontakt med barn och vårdnadshavare?

Som behandlare är det viktigt med en bra kontakt med föräldrarna, man vill skapa en trygghet med varandra. Vi måste lära känna varandra. Tryggheten skapas genom att människor känner sig respekterade, lyssnade på och jämlikt behandlade. Vi behöver också vara tydliga och transparanta om varför vi ses, vad syftet är. Om man beskriver utifrån en situation som kräver att vi går långsamt fram, och jag kan behöva krypa fram för att kunna skapa trygghet i relationen. När det händer och det tar extra lång tid att etablera en trygg kontakt, tar jag upp det med socialsekreterare som då ofta förlänger uppdraget, så att det blir så bra som möjligt. En förutsättning att få ett bra resultat av arbetet.  Man kan också göra ett extra tillägg i uppdraget om det är så att man ser andra behov, det kan komma upp vid det gemensamma uppstarsmötet och då kan socialsekreterare lägga in det extra målet i uppdraget, som familjebehandlare och familj ska jobba mot.

Beskriv de olika insatserna, vad kan barn/ föräldrar få inom ramen för en öppenvårdsinsats i kommun?

Samtalsmottagning- jobbar mycket på råd och stöd. (man kan få upp till 5 fria samtal utan biståndsbeslut, då man är förälder i Botkyrka. Krissamtal, familjebehandlande samtal).

Nätverkssamlande möten- man samlar en familjs både privata och professionella nätverk. För att prata tillsammans om för familjen viktiga frågor, för att tillsammans sedan ta nästa viktiga steg.

Barn som har utsatts för våld

Barn som har bevittnat våld

Föräldrar som utsätter för våld.

Föräldrar och barnprogrammet- den är på 16 gånger. Det är ett manualstyrt program. Där jobbar man med individuella träffar med barn och föräldrar. Målet att inte utsätta barnen för våld. Man arbetar med bryggor mellan rummen, för att föräldrar och barn ska mötas i dialog med varandra.

I slutet skriver föräldern ett brev till sitt barn om händelsen som har varit.

Klarateamet- vänder sig till klienter med funktionsvariation. Det är föräldrar som behöver stöd i sin föräldraförmåga, och det kan var över längre tid. Klarateamets behandlare gör ofta hembesök.

Grupper- Skilda Världar – vänder sig till barn med föräldrar som har separerat.

Komet-föräldraprogram för utåtagerande barn.

Oändligt många fler insatser från öppenvård Barn- ungdomsteam som ungdomsmottagning- Mini maria.

SKP- särskild kontaktperson.

Vad händer om en vårdnadshavare till ex inte är mottaglig för insatsen?

Det är bättre att lägga ett motivationsuppdrag så att man inte hamnar man fel och riskerar då att tappa familjen.  Om socialsekreterare märker att föräldern inte är mottaglig för insatserna, då tänker jag att man måste beskriva det.  Det är ett av socialsekreterarens uppdrag att ha fångat in föräldrarnas mottaglighet innan uppdraget skrivs. Man kan ändå behöva arbeta med motivation det kan man då göra tillsammans med behandlare.  Om vi har en förälder som slår och vi inte har en mottaglighet, då hamnar vi i att göra en riskbedömning kring barnet.  Kanske man kan jobba med mottaglighet, hur hamnar vi på den rutan så att vi kan jobba med våldet.

Och diskussionen som vi hade om att låta föräldrar lämna socialtjänsten trots av vi har oro och en tanke om vad de behöver och faktiskt lämna dörren vidöppen och säga välkommen tillbaka, vi finns här om/när ni behöver oss.

Vad händer om du som behandlare upptäcker ett ännu större behov eller ny oro för barnet i familjen, hur agerar du då?

Jag har anmälningsskyldighet, då gör jag en orosanmälan till utredaren. Då tar jag upp det med föräldern. Jag är transparent i vad jag ser. De kan behöva en annan typ av stöd och hjälp och inte jag kan ge. Ex om man jobbar med våld, och det framkommer mycket om missbruk som barnen tar upp då kanske det är vuxenenheten som föräldern behöver gå till. Oftast blir det inte en ny anmälan utan en dialog med socialsekreteraren om det nya behovet och dialog kring fortsatt stöd tillsammans med familjen.

Hur följs insatsen upp?

Man har en planerad uppföljning. En insats ska följas upp var tredje månad. Man följer upp genomförandeplanen. Här handlar det om att följa hur man jobbar uppdraget. Man ser om man har nått målet/målen med insatsen. Man ska kunna titta på dokumentet för att se hur långt man har nått i uppdraget. Här kan komma att se om man behöver förlänga uppdraget eller förändra uppdraget.

I ett sådant möte blir familjebehandlare och föräldrars roll att beskriva vad man är, vad man har gjort och vad som finns kvar. det är socialsekreterare som tar ansvar över att förändra uppdraget om så behövs.

Man kan tex göra skalfrågor i början av en instans och i slutet och då få se hur man ser på förändringen som har skett. Att göra just skalfrågor kan bli väldigt tydligt, man var på en 5: a och nu har man uppnått en  8:a på en 10 gradig skala. Vad har hänt, och varför. Hur kan familjen upprätthålla de nya bra rutinerna, och de nya metoder de har fått med sig av behandlare.

När du tänker på nya socialtjänstlagen, en hållbar socialtjänst och tidiga insatser hur går dina tankar om det? vad skulle du vilja se inom ramen för socialtjänstens öppenvård.

Det första jag skulle vilja se är att vi tar vara på det vi vet om människor i kris. Vi vet att mottagligheten är högre precis då.  Det gäller att ta vara på den motivationen för förändring.  Jag önskar att vi på socialtjänsten skulle hitta ett sätt att börja jobba tillsammans direkt. Då tänker jag också främst på att tänka nätverkssamlande i det läget. Det innebär att man direkt aktiverar det privata nätverket som stöd. Jag vill att vi ska bli bättre att få in dem på en gång.

I förhållningssättet, Signs of Safety finns denna bas. Här rekommenderas att man sätter sig tillsammans direkt med nätverket. Här kan man nå långt i stödet för familjen menar jag.

Jag tycker också det är viktigt att veta att alla som blir aktuella inom ramen för socialtjänsten inte nödvändigtvis ska in och ta emot en insats. Jag tänker att det vore bra att utöka råd och stöd så att man kan få tex 8 gånger utan biståndsbeslut från socialsekretera. Här kan man som behandlare då redan sätta in stöd från nätverk och min erfarenhet är att det ofta räcker långt. En insats ska givetvis beviljas då det behovet finns, men jag menar är att det är viktigt att noga utreda att det behöver finns för familjen. Kanske är det så att det är ett lättare steg för en familj att söka stöd om man inte behöver ansöka hos socialtjänsten, utan kan ta en egen kontakt utan utredning i första skedeende. Sen kan det ju om behovet visar så, bli en insats i form av ett biståndsbeslut. Men initialt önskar jag att det skulle finnas ett utökat system för råd och stöd i kommunerna.  (ett biståndsbeslut är en insats där socialsekreterare öppnar utredning, utreder familjen/barnets behov och sedan fattar beslut om att ge en insats eller ej).

När vet du om en insats är klar? mer än att uppdraget är på ett visst antal gånger?

Ofta vet både vi och familjen när man jobbat klart. Det känns i rummet. Ibland går det fortare än man räknat med och ibland tar det längre tid. Har vi uppdraget på insats så sker dialogen om vart vi befinner oss i behandlingsarbetet tillsammans med utredande socialsekreterare. Det är här det blir hjälpsamt om vi arbetat fram en genomförandeplan tillsammans med familjen. Då blir det tydligt för alla om vart i processen vi befinner oss.

Det kan också hända att man tappar en familj, då allt bygger på frivillighet. Det viktiga blir att kunna släppa en familj. Om en familj tackar nej då måste socialsekreterare jobba vidare med skydd för barnet. Vi välkomnar också alltid tillbaka familjen om det stödet behövs.

Vad tänker du är den viktigaste delen i din roll som behandlare?

Bemötande och lyssnade. När man gör ett gott arbete så att man kan väcka hopp och en tro på den egna förmågan hos människor. När man har gjort det så får man igång människors inneboende resurser som de sedan jobbar vidare med att utveckla. Det gör man genom att möta människor där man är.

Vad skulle du önska i samarbetet med utredande socialsekreterare på socialtjänsten?

Jag tänker på att vi tillsammans ska jobba med att hitta en motivation/ mottaglighet för föräldrar att ta emot. Utredande socialsekreterare behöver bli skarpare att fånga in mottaglighet hos föräldrar.

Att man tillsammans ser hur man kan få till ett bra samarbete för föräldern som är motivera att jobba med det som socialsekreterare har fångat in som behov inom ramen för utredningen.

att hjälpas åt att komma igång tidigt när motivation till förändring är som högst. 

Är det nåt mer du vill skicka med?

Vad jag själv tycker är verksam är att tänka mötet med föräldrar och barn, att det är som att bjuda in dem till ditt vardagsrum där vi kan sitta ned och prata.  Här ska mötet präglas av ett nyfiket utforskande, vad är det som har blivit bekymmer i familjen, och hur kan socialtjänsten hjälpa till att stötta familjen så att det kan bli bra igen. Det kan vara så hjälpsamt när det gäller grundläggande kommunikation att själv tänka på hur man vill bli bemött i en situation där man är stressad, trött och kanske känner skam över att behöva vara aktuell som familj inom ramen för socialtjänsten insatser.

Jag brukar tänka att jag kommer in i mötet precis som om du är gäst i ett annat hem, och blir inbjuden till ett samtal. Du går varligt fram, och är rädd om det som den personen har med sig i sitt bagage. I ett första samtal kan det vara så att allt som behöver upp till samtal inte kommer fram, det är i en trygg etablerad kontakt som ett förtroende sedan kan växa fram mellan behandlare och familjen som är aktuell för insatsen.

Till sist vill jag skicka med en berättelse som min svärfar berättade för mig, det handlar om barnuppfostran. Om jag ser mitt föräldraskap lite som om jag står och fiskar. Jag har ett metspö, och ibland låter jag linan löpa längre men jag håller alltid i mitt spö. Metaforen blir ofta hjälpsam för föräldrar jag möter, särskilt tonårsföräldrar. Så ser jag också på min roll som behandlare. Jag finns där för mina klienter, vi provar oss fram genom samtal och nya sätt att vägleda barnen, de testar och ja, jag håller i metspöet så länge som de har behov av att få det stödet.

                                                                                           

”Denna uppväxt medförde att jag blev en skygg person som helst ville vara för mig själv även om jag hade kamrater så kände jag mig alltid udda på något sätt”.

Taina Adolfsson.

Inledning

När jag fick ta emot denna berättelse av Taina var den första tanken som slog mig om vikten av att socialsekreterare ges tid för dokumentation. Socialnämnden har ett särskilt ansvar att noga följa vården. I 6 kap.7b§ SoL står det att socialnämnden ska noga följa vården av de barn och unga som vårdas i ett familjehem, jourhem, stödboende eller hem för vård och boende främst genom:

Regelbundna personliga besök i det hem där barnet eller den unge vistas.

Genom enskilda samtal med barnet eller den unge.

Samtal med den eller dem som tagit emot barnet eller den unge i sitt hem, och samtal med vårdnadshavare.

Placerade barn och unga-handbok för socialtjänsten, Socialstyrelsen (2020).

I det här inlägget är det bra att få med sig lite kunskap om vilken lagstiftning som gällde då Tania blev fosterhemsplacerad. Det var 1924 års lag om samhällets barnavård. Lag (1924:361) Om samhällets barnavård vilket medförde att alla kommuner var tvungna att inrätta en barnavårdsnämnd som då fick ansvar över all kommunal barnavård. Det innebar bland annat att det var barnavårdsnämnden som hade ansvar över att de placerade barnen fick den vård de hade rätt till. I lagstiftningen framgår att det var barnavårdsnämnden som hade uppföljningsansvar.  I den nuvarande lagstiftningen ligger uppföljningsansvaret på den kommun som placerar barnet.

När jag läser Tainas berättelse så slår det mig om den enorma utsatthet hon behövt utstå som barn. Hon befann sig i ett nytt land, i en ny familj och utsattes för övergrepp i det hem där hon skulle få vara trygg. Det som också är så sorgligt och som gör mig arg är att socialtjänsten vid den här tiden, slarvat med dokumentationen. Det gav som konsekvens att hon gick lottlös när staten gjorde en utredning för upprättelse till dessa barn som for så illa i sina fosterhem (Vanvård i social barnavård under 1900 talet, Regeringen).

Här får du ta del av Tainas berättelse:

Vem är jag

Mitt namn är Taina Adolfsson och jag är ett efterkrigsbarn från Finland, som kom hit som sexåring 1949. Mina två bröder kom några år tidigare med krigstransporterna som skedde med tåg. De finska krigsbarnen som bröderna tillhörde har fått en del uppmärksamhet medan vi efterkrigsbarn inte har nämnts nästan alls i pressen. Så det var delvis det som föranledde mig att skriva min självbiografi ”Påtvingat Liv”. Jag ville berätta vad som hände med en del av oss i Sverige.

Min berättelse

Själv placerades jag hos en familj där fadern var bankdirektör. Men han var inte bara det utan han var också alkoholist och pedofil. Modern var högkyrklig och aktiv i föreningslivet men hon förhindrade inte de sexuella övergreppen som hennes man utsatte mig för. Denna uppväxt skapade en dålig självkänsla och depressioner hos mig i unga år. Jag hade inga verktyg att försvara mig med när den berusade mannen kröp ned i min säng. Jag var också för liten att förstå fullt ut vad som hände.  

I tonåren när jag på allvar förstod vad jag var utsattes för skrek jag åt mannen att om han rör mig en gång till så skulle jag anmäla honom för polisen. Detta hade jag inte förstått tidigare att jag kunde göra. Efter det hotet slutade övergreppen.

Jag hade berättat långt tidigare för min adoptivmor ”att pappa” tafsade på mig men då skrek hon att ” jag tror dig inte din slyna”.

Denna uppväxt medförde att jag blev en skygg person som helst ville vara för mig själv även om jag hade kamrater så kände jag mig alltid udda på nåt sätt. Senare när jag började arbeta fick jag ångestattacker och sjukskrev mig långa perioder. Ändå fick jag bra betyg från mina arbeten och bra betyg från bland annat en Handelsskola där jag fick högst betyg i både maskinskrivning och stenografi.

Senare ville jag bort från Sverige och arbetade i ett par år som au pair i Canada och i Tyskland vilket var en slags flykt från Sverige. Ibland när jag ser tillbaka på mitt liv så känner jag sorg över allt som jag har gått miste om och som jag inte orkade ta tag i på grund av mina depressioner. Hade velat utbilda mig till journalist eller psykiatriker men min dåliga självkänsla och ångest satte stopp för det.

Så det gäller att leva dag för dag och försöka finna något positivt i livet vilket är mina barn och barnbarn vilket är den största glädjekällan i mitt liv. Utan dem vet jag inte vad som hade hänt.

Hur mitt jobb hade sett ut för att bli en trygg vuxen

Min son sammanfattade det så bra: ” Du behöver inte längre krusa för någon mamma” Du är inte skyldig någon något längre. Han hade alldeles rätt. I hela mitt liv har jag sökt efter den bekräftelse och kärlek. Men på fel sätt som jag förstår nu. Jag var uppfostrad till att som adoptivbarn vara till för andra men har insett på ålderns höst att det är ett förgånget exempel. Det tillhörde barn och det tidigare vuxenlivet men nu är det jag som bestämmer över mitt liv och ingen annan.

Mina egna barn som jag och deras pappa har uppfostrat har varit och är mina stora förebilder. Även mina barnbarn på många sätt. Jag har äntligen lärt mig att sätta gränser och förstått att jag inte kan rädda andra vilsna själar vilket jag försökt med tidigare men på min egen bekostnad i slutändan. Jag är fortfarande för snäll för det ingår i min grundnatur men nu går jag på min intuition när det gäller hur långt man kan gå i vänlighet och snällhet utan att själv bli utnyttjad. Men varje dag är fortfarande en kamp på olika sätt och det får jag lära mig att leva med men sammantaget är jag mer trygg än vad jag någonsin har varit.

Vad vill du säga till dig om du var barn nu samt råd till andra vuxna

Jag önskar jag kunde rädda dig men dörrarna är förseglade så jag kommer inte in hur jag än bankar och skriker utanför. Jag önskar du förstod vad som händer och kan anmälan det man jag vet innerst inne att det är omöjligt för du förstår inte vidden av det som pågår just nu för du är ett barn. Ett barn vars barndom någon har tagit sig rätten att besudla.

Till de vuxna vill jag säga

Hur kommer det sig att du tiger fast nu vet och anar att det förekommer övergrepp mot ett eller flera barn i er familj? Förstår ni inte att det gör er medskyldiga till ett brott med ert tigande. Vad är det egentligen som hindrar er från att anmäla och hur kommer det sig att vissa av er inte öppet tar parti för offret utan indirekt för förövarna? Er tystnad talar.

Vad jag önskar att socialtjänsten hade gjort

Som vuxen önskar jag att socialtjänsten eller kanske det hette barnavårdsnämnden på min tid inte hade brustit i sin journalföring angående mitt ärende vilket medförde att min sak inte blev prövad hos Ersättningsnämnden som skulle betala ut ersättning till alla oss som deltog i statens vanvårdsutredning. Endast adoptionshandlingarna fanns sparade.

Därför är det av yttersta vikt att dagens socialtjänst skriver ner varje aktuellt ärende så att deras journaler finns att tillgå när de blir vuxna om de vill läsa dem. Vidare önskar jag att alla utlandsadopterade barn ska följas upp noggrant då de har en annan slags bakgrund i bagaget. Förlusten av sitt medborgarskap. Förlusten av sin religion med mera. Jag vet inte om socialtjänsten följer upp dessa barn idag eller om det bara är adoptivföräldrarna som har det enda ansvaret vilket jag i så fall anser är helt fel.

Var det någon som visste/ anade/såg

För inte så många år sedan fick jag veta av en bekant att hon snappat upp av sina föräldrar att ”dit kunde man gå om ville ha lite roligt”. Dit var till min adoptivfamilj där mindre nogräknade personer visste om att adoptivdottern blev utnyttjad av adoptivfadern och att fadern i sin tur inte brydde sig om att även så kallade vänner kunde ”låna” adoptivdottern. Jag blev ledsen och chockad över att få höra detta och undrade varför inte hennes föräldrar hade anmält detta till myndigheter men det kunde min bekant inte svara på. Själv gick jag till en präst i tonåren och berättade men han kunde absolut inte ”trooo” att något sådant kunde förekomma i ”det” hemmet då fadern var en bankdirektör och modern var högkyrklig. Det var säkert många som anade men inte berättade då min adoptivfar var bankdirektör och att det därför ville hålla sig ”vän” med honom.

Till sist

Jag får tankar om hur socialtjänstens arbete med uppföljning av barn i samhällsvård behöver, som lagen redan säger, vara en prioriterad uppgift. Jag har inför detta inlägg läst slutrapporten ”Vanvård i social barnavård” och mina tankar går också till Socialstyrelsens senaste rapport om familjehemsplacerade barn och deras röster. Jag tänker på den unga flickan som inte känner tillit till sin socialsekreterare, hon ringer inte upp när hon har lovat. Hon känner sig bortglömd och med det kommer känslor av svek och att inte få vara viktig. Tania berättar att hon alltid har sig ”udda på nåt vis”. Vad gör det med våra minsta att växa upp under dessa omständigheter, vad får det barnet att känna sig? Hur ska barn kunna vägledas av sina känslor och våga uttrycka behov när de möts av kommentarer såsom ”jag tror dig inte din slyna” Vi står idag inför en ny socialtjänstlag där olika expertgrupper sitter och skriver fram hur vi bland annat ska arbeta med barns rätt till skydd och en trygg uppväxt. Jag önskar att det skulle vara den viktigaste politiska frågan vi har i vårt land. Så att det inte bara blir ett tjockt dokument med fina ord. För konsekvenser ger en svår uppväxt, det vet vi. Därför är en uppväxt fri från våld en viktig fråga för mig.

”Jag hade också önskat att det fanns större möjligheter att medla mellan föräldrar på ett tidigt stadium utan att koppla in domstol” Ida Gasslander, Advokat.

Inledning.

Under 2018 avgjordes 7 338 vårdnadsmål i domstol i Sverige. Det är en fördubbling från 2008 då 3 663 ärenden avgjordes. Trots att Sveriges alla kommuner förmedlar familjerådgivning och samarbetssamtal så ökar alltså antalet vårdnadstvister som avgörs i domstol (MFoF), Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd.

I detta blogginlägg har jag haft förmånen att intervjua advokat Ida Gasslander. Hon arbetar bland annat med familjerätt. Som utredande socialsekreterare på enheten för barn och unga så har jag givetvis mött barn som befinner sig mitt i föräldrarnas vårdnadstvist. Det är känslomässigt svårt för alla inblandade. Det är ofta svårt för föräldrar i vårdnadstvist att orka ha ett barnfokus då det är en tvist som ska ”vinnas”.

 Jag ville få svar på vad som händer inom ramen för arbetet hos en advokat. Dit vi ofta hänvisar en förälder som varit på familjerätten men där samarbetssamtalen inte har fungerat. Då är vägen fram ofta via en advokat och domstol. Varsågod att ta del av Idas kunskap här.

Jag heter Ida Gasslander och är advokat på Lewis Langley & Partners Advokatbyrå i Stockholm där jag jobbar med brottmål och familjerätt av olika slag sedan snart sju år tillbaka.

1.När det gäller vårdnadstvist, när i processen tar man en kontakt med dig?

Helst så tidigt som möjligt. De flesta tar kontakt med mig innan det finns ett mål i tingsrätten, när de vill inleda en process eller när de precis blivit stämda av den andra föräldern. Men det förekommer också att jag blir inkopplad när ett mål pågått ett tag. Ju tidigare advokaten involveras desto bättre brukar det bli. Det är sällan en bra idé att företräda sig själv i så känsliga frågor som vårdnaden och umgänget för ens eget barn.

2. Är det föräldern du företräder?

Ja. Det är bara föräldrar som kan vara part i vårdnadsmål. Barnen som målen gäller är inte part i processen, så som det ser ut idag.

3. Hur ser dina uppgifter ut i samband med en vårdnadstvist, eller hur kan de se ut?

Först och främst så lyssnar jag in vad föräldern vill, vad klienten anser är problemet, och ger råd kring hur frågorna kan hanteras och hur reglerna ser ut. I många fall är det bästa inte att väcka talan i domstol och då är det min skyldighet att avråda ifrån det.

Över lag går uppgifterna ut på att prata med föräldern. Jag är ett bollplank och stöd, och jag upplyser om reglerna och vad som gäller. Man ger handfasta råd kring olika frågor som rör vårdnad, boende och umgänge för barnet och frågor som rör kontakten med den andra föräldern. Det kan gälla vad klienten är skyldig att göra, t.ex. att den förälder som bor med barnen har skyldighet att hålla den andra föräldern informerad om vad som sker i barnets liv eller att man är skyldig att se till så att barnet får ha kontakt med båda sina föräldrar i den mån det går. Jag är som advokat skyldig att ge de råd som gynnar klienten och inte nödvändigtvis det som klienten helst skulle vilja höra. I detta ingår enligt min uppfattning att ta hänsyn till barnets bästa eftersom det är det som processen handlar om.

I övrigt innehåller arbetet att sålla bland material som klienten förser mig med och även själv söka efter bevisning. Vad ska användas i processen som bevisning och vad ska hållas utanför. Det blir också en hel del skrivande av inlagor till domstol och självklart arbete med att förbereda och biträda klienten vid förhandlingar i domstol.

4. Väger du in barnkonventionen som lag i dina bedömningar?

Både ja och nej. Jag brukar inte uttryckligen hänvisa till barnkonventionen, men de värden som barnkonventionen innehåller använder jag i mina bedömningar av vad som ska anses vara barnets bästa, vilket är det begrepp som föräldrabalkens regler kretsar kring.

5. Begrepp som barnets bästa som är något som tex socialsekreterare på familjerätten behöver ta med i sin bedömning är det något du också gör i din profession gällande en vårdnadstvist?

Hänsyn till barnets bästa är en viktig regel i föräldrabalken och som är central i alla vårdnadsmål. Alla beslut som fattas ska ha en sådan hänsyn. Grunden för parternas respektive inställningar i ett vårdnadsmål är alltid att det är bäst för barnet att det bestäms på ett visst sätt. Frågan är bara vad som är det bästa. Parterna har ofta olika syn på vad som är fakta, vad som faktiskt har hänt i familjen, och därför har de olika uppfattning om vad som blir bäst för barnet. Ibland har föräldrarna också olika syn på vad som är att anse som bäst för det aktuella barnet och vad barnet skulle må bäst av. Jag måste i min rådgivning förhålla mig till både uttrycklig lag och till den domstolspraxis som utvecklats angående vad som typiskt sett anses vara till barns bästa.

6. som det ser ut idag så kan en vårdnadstvist vara eller bli långdragen, vad skulle du önska när det kommer till att föräldrar kan samarbeta för barnets bästa? Skulle det än mer kunna vara en del av familjerätten?

För många föräldrar fyller familjerätten en viktig funktion genom att de exempelvis kan gå på samarbetssamtal och på så sätt antingen slippa en domstolsprocess helt eller lösa en pågående process. Jag hade dock önskat att det fanns en större möjlighet att genomgå medling utan att behöva inleda en domstolsprocess. En medlare kan vara mer aktiv och jobba med föräldrarna mer än vad som är möjligt under familjerättens samarbetssamtal. Medlaren kan även ta in annat i diskussionen utöver rena frågor om vårdnad, boende och umgänge. Ibland är det just sådana andra frågor som egentligen är stötestenen och inte själva vårdnaden eller umgänget.

7. skulle du säga att det är vanligt idag att man som föräldrar har svårt att komma överens om boende, vårdnad och umgänge?

Det är svårt för mig att bedöma det. Vi vet att målen om dessa frågor har blivit vanligare. Sedan är frågan om det beror på att man är mer oense än tidigare. Alla som jag träffar har i någon utsträckning svårt att komma överens. De föräldrar som faktiskt kommer överens om sina barn på egen hand ser jag ju aldrig. Däremot är det många föräldrar som under en domstolsprocess kommer överens om en lösning. Ganska ofta sker det så sent som samma dag som huvudförhandlingen ska hållas.

8. Hur får man kontakt med dig?

Man ringer eller e-postar, antingen till mig direkt eller till mitt kontor (Lewis Langley & Partners) eller kontaktar mig via Facebook eller Instagram. Man väljer sin advokat helt själv i den här typen av mål och det är viktigt att man väljer ett ombud som man känner förtroende för.

9. om du fick önska fritt hur ser den bästa konfliktlösningen ut med tanke på barnets bästa, vad skulle du vilja se för förändring, vad fungerar bra idag?

Jag skulle önska att det fanns fler möjligheter i hur ärenden kan handläggas, både i domstol och innan de når domstol. I många fall behöver större fokus läggas på att komma överens i stället för att processa. Då är tydlig information om rättsläget en bra start. I somliga fall behöver man i stället inse att det inte är lämpligt att ens prata om samförståndslösningar, t.ex. där det finns en hotbild mot ena föräldern från den andra föräldern eller där det finns en påtagligt skev maktbalans mellan föräldrarna av annat skäl.

Jag hade också önskat att det fanns större möjligheter att medla mellan föräldrar på ett tidigt stadium utan att koppla in domstol. Idag kan man i och för sig anlita medlare på egen hand, men det är ofta dyrt och svårt att veta var man ska vända sig. Möjligheter att finansiera juridisk rådgivning utan att det uppstått en formell tvist (vilket t.ex. krävs för att få använda sin hemförsäkring för rättsskydd) mellan föräldrarna hade också varit önskvärt.

10. vad skulle du säga är din viktigaste uppgift när det gäller tvistemål gällande boende, vårdnad och umgänge?

Det är att ge föräldern verktyg och kunskap kring hur den på bästa sätt kan förhålla sig till den andra föräldern och till sitt barn i frågorna som rör vårdnad, boende och umgänge. Man kan aldrig tvinga sin medförälder att ändra ett önskat beteende. Det man däremot kan påverka är vad man själv säger och gör och hur man förhåller sig till den andre föräldern. Där finns det ofta mer att göra än man kan tro som faktiskt kan underlätta tillvaron.

Till sist:

Som socialsekreterare möter vi dessa barn som hamnat mellan vårdnadshavares konflikt. Det påverkar barnen negativt att föräldrarna bråkar om dem. Min önskan med detta inlägg handlar om att ge en inblick hur en advokat arbetar tillsammans med den ena vårdnadshavaren i en konflikt om boende, vårdnad och umgänge. Och som Ida säger så företräder hon den ena vårdnadshavaren i konflikten.

Som utredare har jag upplevt det svårt att utreda barnets behov där vårdnadshavare är osams om hur / vad som blir det bästa för barnet. Jag har ofta upplevt det som om vårdnadshavarna samlar så mycket information om en andras brister som möjligt i föräldraskapet. Jag tänker som Ida ger uttryck för att i ett tidigt skede komma in med medling att se att målet behöver vara att lösa konflikten, och att det inte nödvändigtvis måste gå via en domstol.

Jag är tacksam över möjligheten att få intervjua advokaten Ida, som ger oss läsare en bild av advokatens roll i en vårdnadstvist. Jag tänker att det vore fint om det fanns utökade möjligheter för vårdnadshavare att göra upp i vårdnadstvisten utan att behöva gå via en domstol. Ida nämner som ett exempel att utöka möjligheterna till medling i tidigt skede, i stället för en långdragen process i domstol, som kan påverka hela familjen negativt och främst de barn som behöver finnas mellan föräldrarnas osämja.

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång