Jag svarar att jag är född på hösten, det är vad jag vet om min födelsedag., Jag är 5 år och har precis satt mig vid mitt bord på söndagskolan. Ja, det var en skola där man skulle lära sig om Jesus och hans lärjungar. Jag var nog mest där för att mormor höll i den samlingen och jag behövde ju ha nånstans att vara.
På söndagskolan kunde man få bli gratulerad och få en present, och de andra barnen skulle då sjunga för födelsedagsbarnet. Den uppmärksamheten hade jag hittills aldrig riktigt klarat av då mina kinder så lätt blev röda av skam och då behövde blicken så snabbt sänkas mot golvet och invänta att andra kanske glömmer att just jag befinner mig i rummet.
Ingen glömmer, haha kolla vad röd du blir, hahaha. .
Söndagsskolläraren frågar högt, när fyller du år, jag vet inte, jag är 5 år och jag vet inte när jag fyller år. Jag tragglar tidigt med mina söner att de ska veta exakt datum och tid när de föddes Det är viktigt att veta när man fyller år. Haha skrockar den vuxna söndagsskolläraren högt bland de andra.
Hahaha är du född på hösten.. hela hösten , hahaha.
Jag minns såklart inte så mycket mer av det tillfället, det blev ingen ny kunskap om den där Jesus, istället såddes ett frö av tvivel in i en liten 5 årings hjärna och kropp, är jag kanske inte född på hösten? Jag kämpar länge med frågan om när jag är född, jag frågar ingen, för det finns inga vuxna kring mig i min barndom som jag tror ska kunna hjälpa mig att besvara frågan utan att de också skrattar.
Som vuxen vet jag nu att det i söndagsskollärarens pärm satt ett lösblad med alla söndagskolbarns födelsdatum, så också mitt. Maria född 16 september.
Så min fråga blir, hur kommer det sig att en vuxen man vill skamma ett barn, ett barn som man redan ser är blyg och har svårt att få all den uppmärksamhet som den mannen gav mig bara för att göra sig lustig.
Hur kommer det sig att man inte som vuxen försöker stödja ett barn som har svårt att delta i lek eller samlingar, hur kommer det sig att man som vuxen där man i en miljö som kallas kristen och kärleksfulla hånskrattar åt en 5åring som inte vet exakt datum när hon är född på hösten. Jag vet bara att jag är född på hösten. Hur kommer det sig att den vuxne istället för att skratta bara läser innantill pp det lösblad han har i handen,ser mitt datum och bekräftar, ja, jag ser att du är född på hösten den 16 september. istället gapskrattar han som om det var det roligaste han hört på länge. En berättelse man kanske kan ta hem och skrocka med andra vuxna om. Jaha ett barn hon trodde hon var född på hösten. hahah. jag är redan då så van att bli skrattad åt att jag borde kunnat värja mig, men jag är bara ett barn.
Jag har så svårt att förstå de vuxnas maktövertag där man tillvarje pris vill göra bort ett barn. jag växer upp såhär med skammen om att jag ä fel. Det arbetar jag med för resten av mitt liv.
Jag har som socionom och socialsekretare träffat och samtalat med många barn på socialtjänsten. Det har inkommit en orosanmälan, vuxna känner oro för ett barn, det barnet pratar vi med hos socialtjänsten. Jag som socialsekreterae behöver få veta lite mer information om den tilvaro som barnet befinner sig i. Jag vet att det är en oerhört stressfull situation för barnet att befinna sig . Det är svårt att sitta med en totalt främmande person och berätta om det som är svårt, det är ofta skammen som hindrar oss från att berätta. Skammen gör ont, den svider och biter sig tag om kinderna, den känns i magen , svårt med ögonkontakt. och den gör att det är så svårt att uttala ord som man kanske inte vill kännas vid.
Jag sätter mig nära barnet men inte för nära, jag sätter mig brevid och inte direkt framför, jag tittar på barnet och frågar om hon/han vill rita. Jag har med mig papper och pennor. Det är ok att barnet har kvar sin mobiltelefon på i rummet om det är vad barnet kan känna sig trygg med, att då och då under samtalet få blicka ned mot skärmen.
Vi talar om det svåra, hur det kan vara att ha en förälder som så ofta skriker och tappar kontrollen hemma, hur ensamt det känns för barnet att gå till sitt rum och därifrån höra gräl från mamma och pappa, hur svårt det är att känna att man inte får med de kompisar i skolan som har bestämt att man är ful och fel, hur svårt det är för ett barn att berätta om att man ibland gått mellan när pappa försökt slå mamma. Det är svårt, det kommer ord som jag har ont i magen, jag har ont i huvudet. Jag vet inte riktigt, det känns inte som om mina föräldrar vill ha mig. Det spelar ingen roll om jag finns.
Det är i skammen som tystnaden bor, det behöver komma upp i ljuset, att möta skammen är nog kanske det svåraste man kan göra, men det går att möta, att våga känna och man gör det tillsammans med en person som orkar och vill ta emot berättelsen.
Så bli en modig vuxen, och hjälp ett barn att få berätta om sin vardag och sitt liv för dig, och låt det barnet få hjälp och stöd att veta att hon /han är viktig.
Livetpåsoc 