”Det var till exempel betydligt vanligare att eleverna ofta/nästan alltid hade tankar om att ta sitt liv”.

Mina barn och andras ungar.

Vem angår det att barn far illa i sin hemmiljö? Är det inte mina barn utan andras ungar, vad finns det då att göra? När och  var angår det mig, är det enbart ur ett socialarbetarperspektiv som barnen angår oss. Vi som har utbildat oss att skydda barn, vi som sedan sökt arbete på någon av landets alla socialtjänstavdelningar, angår barns uppväxtvillkor enbart oss.

Hur gör man en fråga om barns utsatthet till en fråga för en bred allmänhet, kanske kan det handla om att mina barn kommer i framtiden i olika sammanhang alltid träffa andras ungar. På så vis tänker jag att barns uppväxtvillkor rör varendaste en av oss människor som vandrar runt på vår jord idag.

I rapporten, ”unga, sex och internet efter #metoo” står det att  var fjärde elev uppgav att de utsatts för ett sexuellt övergrepp någon gång under uppväxten. Den genomsnittliga åldern på eleven vid det första övergreppstillfället var 14,9 år. De flesta uppgav att övergreppen startade när de var i tonåren.

Vilka symtom uppvisade då en del av dessa barn? Jo, de elever som utsatts för sexuella övergrepp skiljde sig från elever som inte varit utsatta. De utsatta ungdomarna uppvisade symtom på ångest, depression, ilska, posttraumatisk stress, dissociation och sexuella bekymmer. De hade även signifikant kritiska symtom, vilket innebär en ökad förekomst som kräver en fortsatt klinisk utredning.

Det var till exempel betydligt vanligare att eleverna ofta/nästan alltid hade tankar om att ta sitt liv.

Sen en av de kanske viktigaste kunskap vi kan dela med oss av är att barn ofta berättar för ett barn, ofta en jämnårig kamrat. Vilket innebär att en 9-åring berättar för en 9-åring, en 15-åring för en 15-åring. Det är ett stort ansvar för ett så litet barn att ta emot en berättelse om övergrepp från ett annat barn.

Det sedan ofta med ett tystnadslöfte, där barnet som får ta emot berättelsen hamnar i en situation av att ”skvallra” om de för berättelsen vidare. Det visar sig att berättelsen kan landa hos föräldrar för det barnet som har fått berättelsen, men där tenderar den att stanna. Vi vill inte tro att den trevliga man vår fina välklädda granne också förgriper sig på sitt egna barn, det är tankar vi inte vill tänka. Vi blir osäkra på om den information som vårt barn har delat, verkligen kan stämma, det kan ju tex handla om en klasskamrats pappa som är anklagad.

Jag menar att om vi vill vara modiga, och tänka att alla barn är våra barn, så behöver vi inhämta kunskap om vem förövaren  kan vara, samt att det handlar om många barn som är utsatta, och de ska sedan med de symtom som kan bli efter en traumatisk uppväxt leva i samma värld som dina och mina barn, bara det vore vara en inspiration till att ändra talesättet, mina barn och andras ungar, när det gäller upptäckt och skydd av barns uppväxtvillkor, så behöver vi  arbetat tillsammans för varenda unge.  

Jag får ibland frågan om jag hade kunnat bli upptäckt tidigare, ja är svaret på den frågan, givetvis hade jag det. ja om jag hade fått frågan om min tillvaro. Är min uppväxt en styrka i mitt arbete på socialtjänsten svar: nej, det är min största sårbarhet, och kommer alltid att vara , det är bara i litteraturen men visar ett trasigt kärl lagat med guld och tror att det ska betyda att man går starkare ur en uppväxt lik min, men det är ett helvete , en bottenlös mörk tillvaro att växa upp i, så skydda ett barn idag. Bara gör det. fråga ett barn som du har oro över, anmäl till socialtjänsten, skydda ett barn idag. Vi är dig evigt tacksam.