Nu börjar en tid av planering inför julens högtid. Jag vill egentligen bara påminna oss alla hur svår denna tid är för utsatta barn.
Det är nu längesedan jag själv placerades i familjehem. Jag flyttades hastigt ut från oro, otrygghet och övergrepp.. Jag kom in i en trygg familj med tid för mig.
vid vinterns början startade min oro över hur just denna jul skulle komma att bli. Det var också min första jul utan mina halvsystrar som jag älskade. Det blev en jul med nya halvsystrar som fick betyda mycket för mig.
I butikerna skrålar ljudet av jullåtar om glädje, mysiga förberelser inför julafton. Ett längre lov med dagar med familjen väntar, återhämtning och lugn. Inom anknytningsteorin talar man om att barn behöver ”tanka” trygghet hos omsorgspersoner för att sedan orka och våga utforska sin omgivning.
När det gäller barn som utsätts för övergrepp av sina föräldrar eller närstående i det hem som ska vara en trygghet skapar det konstant otrygghet för barnet. Hemmet, den tänkta trygga plats, blir den farligaste platsen i barnets liv.
Ett jullov blir istället en utökad risk för utsatthet där andra trygga vuxna som tex skolpersonal är frånvarande ur barnets liv dessa dagar.
vi har tankar på julmaten och planerar paket. Hur ska vi klä granen i år? Ett barn som jag har med min utsatthet en hjärna inställd på att undvika faror. Vi lever i en kropp på helspänn och en tid av övergrepp ,där det verkar finnas oändligt med tid för de vuxna att gå över alla gränser.
När skolan börjar är barn som jag var, trötta oroliga och spända. Den tilltänkta vila. av ett jullov har återigen inneburit fler traumatiska minnen för hjärnan att hantera och en utökad vaksamhet och kunskap om att hemmet är en farlig plats.
Idag känner jag en enorm tacksamhet till det familjehem som valde att ta emot mig som tonåring. Där gavs jag möjlighet att vara trygg och finna återhämtning.
Jag svarar att jag är född på hösten, det är vad jag vet om min födelsedag., Jag är 5 år och har precis satt mig vid mitt bord på söndagskolan. Ja, det var en skola där man skulle lära sig om Jesus och hans lärjungar. Jag var nog mest där för att mormor höll i den samlingen och jag behövde ju ha nånstans att vara.
På söndagskolan kunde man få bli gratulerad och få en present, och de andra barnen skulle då sjunga för födelsedagsbarnet. Den uppmärksamheten hade jag hittills aldrig riktigt klarat av då mina kinder så lätt blev röda av skam och då behövde blicken så snabbt sänkas mot golvet och invänta att andra kanske glömmer att just jag befinner mig i rummet.
Ingen glömmer, haha kolla vad röd du blir, hahaha. .
Söndagsskolläraren frågar högt, när fyller du år, jag vet inte, jag är 5 år och jag vet inte när jag fyller år. Jag tragglar tidigt med mina söner att de ska veta exakt datum och tid när de föddes Det är viktigt att veta när man fyller år. Haha skrockar den vuxna söndagsskolläraren högt bland de andra.
Hahaha är du född på hösten.. hela hösten , hahaha.
Jag minns såklart inte så mycket mer av det tillfället, det blev ingen ny kunskap om den där Jesus, istället såddes ett frö av tvivel in i en liten 5 årings hjärna och kropp, är jag kanske inte född på hösten? Jag kämpar länge med frågan om när jag är född, jag frågar ingen, för det finns inga vuxna kring mig i min barndom som jag tror ska kunna hjälpa mig att besvara frågan utan att de också skrattar.
Som vuxen vet jag nu att det i söndagsskollärarens pärm satt ett lösblad med alla söndagskolbarns födelsdatum, så också mitt. Maria född 16 september.
Så min fråga blir, hur kommer det sig att en vuxen man vill skamma ett barn, ett barn som man redan ser är blyg och har svårt att få all den uppmärksamhet som den mannen gav mig bara för att göra sig lustig.
Hur kommer det sig att man inte som vuxen försöker stödja ett barn som har svårt att delta i lek eller samlingar, hur kommer det sig att man som vuxen där man i en miljö som kallas kristen och kärleksfulla hånskrattar åt en 5åring som inte vet exakt datum när hon är född på hösten. Jag vet bara att jag är född på hösten. Hur kommer det sig att den vuxne istället för att skratta bara läser innantill pp det lösblad han har i handen,ser mitt datum och bekräftar, ja, jag ser att du är född på hösten den 16 september. istället gapskrattar han som om det var det roligaste han hört på länge. En berättelse man kanske kan ta hem och skrocka med andra vuxna om. Jaha ett barn hon trodde hon var född på hösten. hahah. jag är redan då så van att bli skrattad åt att jag borde kunnat värja mig, men jag är bara ett barn.
Jag har så svårt att förstå de vuxnas maktövertag där man tillvarje pris vill göra bort ett barn. jag växer upp såhär med skammen om att jag ä fel. Det arbetar jag med för resten av mitt liv.
Jag har som socionom och socialsekretare träffat och samtalat med många barn på socialtjänsten. Det har inkommit en orosanmälan, vuxna känner oro för ett barn, det barnet pratar vi med hos socialtjänsten. Jag som socialsekreterae behöver få veta lite mer information om den tilvaro som barnet befinner sig i. Jag vet att det är en oerhört stressfull situation för barnet att befinna sig . Det är svårt att sitta med en totalt främmande person och berätta om det som är svårt, det är ofta skammen som hindrar oss från att berätta. Skammen gör ont, den svider och biter sig tag om kinderna, den känns i magen , svårt med ögonkontakt. och den gör att det är så svårt att uttala ord som man kanske inte vill kännas vid.
Jag sätter mig nära barnet men inte för nära, jag sätter mig brevid och inte direkt framför, jag tittar på barnet och frågar om hon/han vill rita. Jag har med mig papper och pennor. Det är ok att barnet har kvar sin mobiltelefon på i rummet om det är vad barnet kan känna sig trygg med, att då och då under samtalet få blicka ned mot skärmen.
Vi talar om det svåra, hur det kan vara att ha en förälder som så ofta skriker och tappar kontrollen hemma, hur ensamt det känns för barnet att gå till sitt rum och därifrån höra gräl från mamma och pappa, hur svårt det är att känna att man inte får med de kompisar i skolan som har bestämt att man är ful och fel, hur svårt det är för ett barn att berätta om att man ibland gått mellan när pappa försökt slå mamma. Det är svårt, det kommer ord som jag har ont i magen, jag har ont i huvudet. Jag vet inte riktigt, det känns inte som om mina föräldrar vill ha mig. Det spelar ingen roll om jag finns.
Det är i skammen som tystnaden bor, det behöver komma upp i ljuset, att möta skammen är nog kanske det svåraste man kan göra, men det går att möta, att våga känna och man gör det tillsammans med en person som orkar och vill ta emot berättelsen.
Så bli en modig vuxen, och hjälp ett barn att få berätta om sin vardag och sitt liv för dig, och låt det barnet få hjälp och stöd att veta att hon /han är viktig.
Det känns häftigt att jag nu kan ta ut ett citat ur min alldeles egna bok. Jag delar det med dig idag.
Citatet är till dig som fortfarande kämpar och letar efter ”rätt” hjälp. Att få må bra igen efter en barndom likt min är svårt men inte omöjligt.
Vi behöver bli sedda, lyssnade på och i mitt eget fall behövde jag träffa en psykoterapeut som inte var rädd för starka känslor.
Jag var så innesluten i mig själv, så rädd för att känna. Så rädd för att prata om det som hänt mig.
Jag har haft två längre psykoterapier, den första när mina pojkar var små. Då gick jag hos en psykolog, psykoterapeut där jag hade möjlighet att få bli riktigt liten igen. Vid ett par gånger satt jag nära henne och hon läste en saga för mig.
I den senaste terapin arbetade jag med en privatpraktiserande psykoterapeut med kunskap i DBT( dialektisk beteendeterapi) som är mindfulnessbaserad och med förhållningssätt att klienten alltid gör så gott den kan, och samtidigt också får hjälp att göra bättre.
Det är ett förhållningssätt där psykoterapeuten också speglar relationen, hur det jag sa som var elakt eller i stark affekt också landade hos psykoterapeuten. För mig var det nytt,
Psykoterapeuten kunde säga:
Maria, jag blir ledsen när du talar så illa om dig själv, eller
jag blir ledsen när du talar såhär till mig.
För mig blev det en start att mer ta ansvar över hur jag säger saker till andra. Jag var i början väldigt gränsöverskridande i tal och hur mycket jag ville träffa psykoterapeuten utan att egentligen tala om det svåra.
Hon sa tidigt vi är inga vänner, jag har en mängd vänner som får träffa mig gratis, det betyder inte att jag inte gillar att träffa dig
men du och jag har ett jobb att göra tillsammans. Så tog hon fram dagens agenda, vi tittade på punkterna och sen fick jag välja vad jag ville att dagens terapisittning skulle ha fokus på.
Jag fick hjälp att hitta mina gränser genom
att psykoterapeuten visade sina.
Ja det går att få hjälp mina flahsback är borta, skammen av att vara ett utsatt och oälskat barn , dissociation när kroppen är stressad har försvunnit. Det innebär ett helt nytt liv för mig samt att kriterierna för en PTSD diagnos inte längre finns kvar.
Till dig som läser detta , som kämpar med att fålivet att kännas meningsfullt, till dig vill jag säga, fortsätt gå.
En kunskap som är en enormt viktig när det handlar om att upptäcka barn som far ila, det är att barn ska ofta berättar för barn, vanligast en jämnårig kamrat.
Det innebär att en 9 åring berättar för en 9 åring, en 15 åring för en 15 åring.
Berättelsen kommer ofta med ett tysthetslöfte.
Om vi vill upptäcka och skydda barn som far illa behöver vi alltså prata med barn, dels om de relationer barnen har. En fråga man kan ställa både till sin egna barn eller barnbarn ät
– Har du fått ta emot en berättelse från en vän med information som är svårt. Att den kompisen inte alls mår bra eller har det bra.
på så vis kan vi hjälpa och stödja våra barn och visa att det går att få hjälp.
oro för att ett barn far illa behöver komma till socialtjänstens kännedom.
En orosanmälan kan ofta göras via e- tjänst på kommunen eller stadsdelens hemsida för socialtjänst. Du kan också ringa eller maila.
Vill man vara anonym så ringer man eller mailar från okänt nummer och uppger direkt i telefonen att man vill anmäla oro för ett barn.
Det är bra om man har möjlighet att anmäla i eget namn då kan socialtjänsten ringa upp och inhämta ytterligare information om det behövs.
du skriver i anmälan vad du är orolig över , vad är det som har gjort att du vill orosanmäla just nu? har det hänt något. ytterligare som förstärkt oron?
Socialtjänsten har sedan 14 dagar inom ramen för förhandsbedömning att besluta om att antingen inleda en utredning eller inte.
Hej och välkomna till min blogg som jag har döpt till
livetpasoc
Här kommer jag att skriva om
barns olika uppväxtvillkor och skildrar dels arbetet på socialtjänsten men också mitt nuvarande arbete på Mälardalens universitet.
jag kommer att dela senaste forskningen kring barns uppväxtvillkor och mitt arbete handlar om att ge kunskap så att vi upptäcker barn som far illa.
Det börjar med att förstå och söka kunskap om tecken på utsatthet, att våga fråga och våga agera för ett barn säkerhet.
Det kan många gånger kännas obehagligt att ”lägga sig i” att orosanmäla till socialtjänsten. Men om du som vuxen känner dig obekväm och rädd, tänk då på hur rädd ett utsatt barn är.
varje dag går minst ett barn hem till sin förövare.
du kan få vara med och förändra livet för ett barn utsatthet- det börjar med modiga vuxna som vågar se, orkar lyssna och som agerar.
Vem angår det att barn far illa i sin hemmiljö? Är det inte mina barn utan andras ungar, vad finns det då att göra? När och var angår det mig, är det enbart ur ett socialarbetarperspektiv som barnen angår oss. Vi som har utbildat oss att skydda barn, vi som sedan sökt arbete på någon av landets alla socialtjänstavdelningar, angår barns uppväxtvillkor enbart oss.
Hur gör man en fråga om barns utsatthet till en fråga för en bred allmänhet, kanske kan det handla om att mina barn kommer i framtiden i olika sammanhang alltid träffa andras ungar. På så vis tänker jag att barns uppväxtvillkor rör varendaste en av oss människor som vandrar runt på vår jord idag.
I rapporten, ”unga, sex och internet efter #metoo” står det att var fjärde elev uppgav att de utsatts för ett sexuellt övergrepp någon gång under uppväxten. Den genomsnittliga åldern på eleven vid det första övergreppstillfället var 14,9 år. De flesta uppgav att övergreppen startade när de var i tonåren.
Vilka symtom uppvisade då en del av dessa barn? Jo, de elever som utsatts för sexuella övergrepp skiljde sig från elever som inte varit utsatta. De utsatta ungdomarna uppvisade symtom på ångest, depression, ilska, posttraumatisk stress, dissociation och sexuella bekymmer. De hade även signifikant kritiska symtom, vilket innebär en ökad förekomst som kräver en fortsatt klinisk utredning.
Det var till exempel betydligt vanligare att eleverna ofta/nästan alltid hade tankar om att ta sitt liv.
Sen en av de kanske viktigaste kunskap vi kan dela med oss av är att barn ofta berättar för ett barn, ofta en jämnårig kamrat. Vilket innebär att en 9-åring berättar för en 9-åring, en 15-åring för en 15-åring. Det är ett stort ansvar för ett så litet barn att ta emot en berättelse om övergrepp från ett annat barn.
Det sedan ofta med ett tystnadslöfte, där barnet som får ta emot berättelsen hamnar i en situation av att ”skvallra” om de för berättelsen vidare. Det visar sig att berättelsen kan landa hos föräldrar för det barnet som har fått berättelsen, men där tenderar den att stanna. Vi vill inte tro att den trevliga man vår fina välklädda granne också förgriper sig på sitt egna barn, det är tankar vi inte vill tänka. Vi blir osäkra på om den information som vårt barn har delat, verkligen kan stämma, det kan ju tex handla om en klasskamrats pappa som är anklagad.
Jag menar att om vi vill vara modiga, och tänka att alla barn är våra barn, så behöver vi inhämta kunskap om vem förövaren kan vara, samt att det handlar om många barn som är utsatta, och de ska sedan med de symtom som kan bli efter en traumatisk uppväxt leva i samma värld som dina och mina barn, bara det vore vara en inspiration till att ändra talesättet, mina barn och andras ungar, när det gäller upptäckt och skydd av barns uppväxtvillkor, så behöver vi arbetat tillsammans för varenda unge.
Jag får ibland frågan om jag hade kunnat bli upptäckt tidigare, ja är svaret på den frågan, givetvis hade jag det. ja om jag hade fått frågan om min tillvaro. Är min uppväxt en styrka i mitt arbete på socialtjänsten svar: nej, det är min största sårbarhet, och kommer alltid att vara , det är bara i litteraturen men visar ett trasigt kärl lagat med guld och tror att det ska betyda att man går starkare ur en uppväxt lik min, men det är ett helvete , en bottenlös mörk tillvaro att växa upp i, så skydda ett barn idag. Bara gör det. fråga ett barn som du har oro över, anmäl till socialtjänsten, skydda ett barn idag. Vi är dig evigt tacksam.
En fiktiv berättelse ( en fallbeskrivning) om hur omsorgssvikt kan se ut:
En anmälan inkommer till en socialtjänst från polis. I polisrapporten står det att polisen blev kallad till en plats, tillsammans med ambulanspersonal. Väl hemma hos en familj visar det sig att mamman har ramlat och slagit sig. Hon sluddrar, kan inte stå upprätt. När polisen kommer till platsen är mamman knappt kontaktbar. I bostaden står det en 9-årig flicka som tittar på när ambulanspersonal försöker hjälpa hennes mamma.
Flickan gråter, hon gråter tyst så att ingen hör henne, ingen ska förstå att hon är ledsen. När polisen kollar runt i lägenheten så upptäcker det ett mycket litet barn som ligger och sover i sin spjälsäng. Det är lillebror, som nyss nattats av storasyster. Mamman som lämnat sina barn för att bara ta EN öl på kvarterskrogen kom hem och var full sådär jättefull som bara hon kan bli. En helt vanlig torsdag. Imorgon är det skola för den 9-åriga flickan. Hon behöver sova. I vanliga falla berättar flickan så brukar hon första lägga lillebror, när hon kommer ut i vardagsrummet kan mamma ha somnat framför tv:n, då brukar jag bara lägga en filt över mamman svarar hon vid frågor om hur hon har det i hemmet.
Ur ett utdrag ur skolans konsultationsdokument står det att den 9-åriga flickan sköter skolan perfekt, hon kommer alltid i tid, har alltid gjort sina läxor. Men hon söker mycket vuxenkontakt. Det står med som en mening som om det är ett bekymmer. Ingen vet hur flickans tillvaro är. Det visar sig att ingen i skolan har frågat henne. Hon är ju en skötsam flicka.
Enligt Socialstyrelsen rapport så ökar antalet orosanmälningar- det berör nu vart tionde barn.
Förra året gjordes cirka 422 000 anmälningar till landets socialtjänster om barn som far illa eller som misstänks fara illa.
Nya tendenser är orosanmälningar kring yngre barn i riskzon att hamna i kriminalitet samt utsatthet i sociala medier.
I Socialstyrelsens rapport står det vidare att socialsekreterare nu rapporterar om att de saknar anmälningar gällande omsorgsbrister, det vi kallar försummelse. Det saknas från BCV, förskola och tandvården. Det gör meddelar Socialstyrelsen att det finns behov av att fortsatt betona vikten av att upptäcka och anmäla omsorgsbrister (försummelse), bland de allra yngsta.
Vad händer med ett barn som utsätts för försummelse- jag riskerna är ju många, alldeles för många.
Försummelse är starkt kopplad till psykisk och fysisk ohälsa. Sämre hälsa hos utsatta barn. I Vanvårdsutredningen framkommer det att 87% av barnen utsatts för försummelse i form av otillräcklig omvårdnad, otillräcklig tillsyn eller bristfällig skolgång. Det visade sig att många av de intervjuade också varit utsatta för allvarliga fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. Många beskrev ett livslångt lidande präglat av dålig självkänsla och missbruk.
Enligt WHO är försummelse en form av våld mot barn. Barn som lever i försummelse har även ökad risk för annan typ av våld såsom fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld.
Vad kan du göra om du misstänker att ett barn far illa?
Vad kan du göra om du känner en 9-årig flicka som verkar ha behov av att få prata med någon vuxen, som söker vuxen kontakt. Hon är långt ifrån ensam om sin hemsituation.
Drygt vart femte barn i Sverige, det blir cirka 430 000 barn, har någon gång under uppväxten haft minst en förälder med alkoholproblem. (Rapport från, CAN, centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning)
Jag kan bli så ledsen över att vi vuxna av någon anledning inte tänker att ett barn kan ha det svårt när det inte syns på utsidan. Om jag har några tips? Ja, det har jag. Prata med barn, fråga hur det är hemma, vem hjälper dig med dina läxor? Vad brukar ni äta till middag? Vem lagar den maten? När mamma och pappa ska på fest vem är hos dig då? Vem kan du prata med när du ledsen? Osv osv.
Det är likande frågor som vi på socialtjänsten ställer när vi har ett barnsamtal, men som jag många gånger önskade redan var ställda av personal och andra vuxna som möter barnen i deras hemmiljö. Jag lovar du kommer att få svar.
Det är så svårt att avgöra om ett barn är försummat? Ja, men är det verkligen det. Om du hör att ett syskon nattar ett annat syskon, kväll efter kväll, lämnas utan uppsyn under många timmar, om det inte finns någon vuxen som frågar hur du har haft eller hjälper med läxor, du har inte kläder efter väder och väldigt lite mat hemma. Är det svårt att upptäcka?
Nej, vi har svårt att tänka att vi ska lägga oss i hur andra tar hand om sina barn. Det är varje persons ensak. Men där måste jag direkt protestera. Jag skriver kanske än mer om detta nu inför jul eftersom jag och den 9 åriga flickan vet precis hur ensam man kan vara i en sån här familj. Och det ansvar man kan känna över sina syskon och sin förälder. Hur enormt ensam man som 9-åring kan känna sig mitt bland massor med människor som inte känner till ens hemlighet.
Vi behöver kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt, det är min förhoppning. Det är trots allt att medans ungdomskriminalitet är högst upp på politikers lista för att vinna val och makt, så finns det en 9-åriga flicka eller pojke som just nu har nattat sitt syskon och ska lägga en filt över sin berusade förälder som somnat i soffan. Ett barn som är utsatt för försummelse som vet att just denna julen också blir en jul att minnas med ont i magen.
”Det är vanligt att unga som har flyttat hemifrån och är äldre än 21 år får fortsatt ekonomiskt, praktiskt och känslomässigt stöd av sina föräldrar. Unga som har placerade i samhällsvård kan sällan räkna med den typen av stöd från sina föräldrar och inte heller från samhällets sida”.
Ibland tänker jag att det kan vara så svårt att få fatt i känslan av den enorma ensamhet man som placerat barn kan känna. Det är liksom som om man inte är viktig för någon. Är det ens meningen att jag ska finnas, det är tankar jag ofta bar på som barn, och som länge fanns med mig i mina tankar som vuxen. Det innan jag fick den hjälp jag såväl behövde.
Jag minns tydligt hur jag från ena dagen till den andra placerades i ett hem där jag var trygg. Och jag minns också när det var dags att lämna det hemmet. Det fanns datum hos socialtjänsten för det. Jag var vuxen nu och skulle ut ur det hem som gjort mig trygg.
Jag fick då en handläggare på socialtjänstens enhet, ekonomiskt bistånd. Jag minns henne som enormt engagerad. Hon hjälpte mig att få en bostad, och pengar att klara mig på. Vi kollade på möjligheter att studera vidare. Utöver det stödet kände jag att jag behövde mer hjälp att orka med, jag hade precis fått hjälp av kommunen att få börja bearbeta det trauma jag varit med om. Det togs beslut i socialnämnden om att betala mina omkostnader för min allra första terapi.
Jag ansökt om att få en stödperson en kontaktperson. Den kvinnan har fått betyda så mycket för mig. Hon gjorde nog en hel del mer än vad det uppdraget innebär. Vi sågs en gång i veckan och jag minns att jag alltid hade tillgång till henne, hon fanns på telefon, egentligen så ofta som jag hade behov av. Jag minns att jag fick sitta nära henne, i hennes famn så ofta som jag behövde när vi sågs. Hon lotsade mig genom svåra känslor av att vara ett utsatt barn. Jag är henne så enormt tacksam. Det stöd hon gav mig, de dagar jag inte orkade ta mig till terapin. De dagar som min mamma strulade med sina bekymmer. Ja, jag hade henne alltid. Vi höll kontakt efter avslutad kontaktpersonstid. Hon fanns sedan alltid kvar i mitt liv.
Jag har läst rapporten ”hur bra förälder är kommunen” av SOS Barnbyar. En granskning av stödet till unga i samhällets vård.
Rapporten visar bland annat att:
Varannan kommun uppger att de bara delvis lever upp till socialtjänstlagens krav på fortsatt individanpassat stöd efter avslutad heldygnsvård. Det framgår också att en av tio kommuner menar att det är tveksamt eller att de inte alls lever upp till socialtjänstlagens krav.
”En majoritet av de svarande kommunerna uppger att de inte erbjuder särskilt stöd för att samhällsvårdade unga ska klara gymnasiet. Detta trots att endast fyra av tio flickor och tre av tio pojkar i gruppen hade en treårig gymnasieutbildning vid 20 års ålder”.
En bred majoritet av kommunerna ger uttryck för att det behövs bättre och mer systematiskt stöd för att stötta samhällsvårdade unga även efter 21 års ålder.
Statistik.
2020 var sammanlagt 27. 300 barn och unga upp till 20 år någon gång under året i samhällets heldygnsvård.
Majoriteten var mellan 15–20 år och de flesta var pojkar (Socialstyrelsen, 2021a).
Det är många barn som någon gång under sin uppväxt placeras i samhällsvård.
Jag tänker att det är oerhört viktigt kunskap att när, socialnämnden tar beslut om att samhället bättre än föräldrarna kan ta hand om barn och unga, så har samhället ett stor faktiskt och moraliskt ansvar för placerade barn och ungas välbefinnande. Samhället måste säkerställa att man agerar som en ”hygglig förälder”. Det är ju så att omhänderta och placera i samhällets vård är ett extraordinärt ingripande i en familj även om det ibland är nödvändigt för barnets bästa (Mattsson & Vinnerljung).
Undersökningen.
Den här rapporten handlar om hur kommunerna arbetar för att stötta och underlätta övergången från samhällsvård till ett självständigt och självförsörjande liv för unga i åldrarna 18–21 år. För det ändamålet har SOS Barnbyar genomfört en stor enkätundersökning bland landets kommuner. 36%, vilket motsvarar 105 kommuner, har deltagit.
SOS Barnbyars undersökning visar att samhället inte är en tillräckligt bra förälder. Stödet är över lag för magert och skillnaderna mellan olika kommuner är mycket stora.
Det stöd som unga i samhällsvård kan räkna med är otillräckligt och oberäkneligt. Samhällsvården behöver förstärkas och kvalitetssäkras.
De grundläggande behoven av god utbildning och hälsa, arbete, bostad, och stabila nätverk som barn och unga i samhällsvård har, måste tillgodoses på ett bättre och likvärdigt sätt i hela landet.
Samhällsvårdade ungas väg till vuxenlivet.
I Sverige är det den kommunala socialtjänsten, och ytterst politiken genom socialnämnderna, som träder in i föräldrars ställe och är huvudansvariga för samhällsvården. Barn och unga kan placeras i samhällsvård utifrån både socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
Barns behov i centrum (BBIC), som är anpassat efter det regelverk som gäller för socialtjänsten. Sammanlagt nio av tio kommuner säger att de använder sig av det strukturerade arbetssättet BBIC ger en struktur för handläggning, genomförande och uppföljning av stöd och insatser från socialtjänstens sida och ska på så sätt bidra till ett likvärdigt arbetssätt i kommunerna. BBIC rekommenderas sedan 2015 av Socialstyrelsen, även om det också bör kompletteras med annan kunskap och vägledningar från myndigheten.
Enligt socialstyrelsen (2020) är det praxis i många kommuner att unga bor kvar i sitt familjehem tills de fullföljt sin gymnasieutbildning.
Ungefär 20 % av kommunerna har svarat att de har som grundkrav att de samhällsvårdade unga ska sköta skolan för att få behålla en heldygnsplacering mellan 18–21 års ålder. Ytterligare 13 % anger att det måste finnas specifika problem med till exempel ohälsa för fortsatt placering.
Olika förberedelser när ungas samhällsvård ska avslutas
Vad som är en lämplig tidsplan eller hur långt i förväg processen för att förbereda unga för vårdavslut är otydligt i på väg – materialet. I Socialstyrelsens handbok för placerade barn och unga står endast att de bör ske i god tid och med åtgärder som underlättar för den unge utifrån vart hen ska ta vägen (Socialstyrelsen, 2020).
Olika typer av förberedande insatser.
Oftast rör det sig om att kommunerna erbjuder utslussningslägenheter, stödboenden eller andra former av boendestöd. Det är också ganska vanligt med stöd för kontakter med psykiatrin och hälso- och sjukvården.
Kontaktfamilj eller kontaktperson är också en stödjande insats som ingår i förberedelserna i förhållandevis många kommuner.
Nästan varannan kommun har svarat att de i det förberedande arbetet stöttar unga med särskilt stöd för att få arbete, medan fyra av tio ger särskilt stöd för att unga ska nå en fullföljd gymnasieutbildning.
Viktigt med stöd även efter 21 års ålder.
En central del i samhällsutvecklingen är att övergången till vuxenlivet sker senare och att etableringsfasen är mer utdragen i tid. Föräldrar har enligt föräldrabalken försörjningsansvar för sina barn så länge de går i gymnasiet och längst till 21 års ålder.
Det är vanligt att unga som har flyttat hemifrån och är äldre än 21 år får fortsatt ekonomiskt, praktiskt och känslomässigt stöd av sina föräldrar. Unga som har placerade i samhällsvård kan sällan räkna med den typen av stöd från sina föräldrar och inte heller från samhällets sida.
Dessa unga har dock samma eller till och med större behov än andra unga att under en längre tid få träna sig i att vara vuxna. Övergången från ung vuxen till vuxen inträffar istället tidigare jämfört med jämnåriga. (Socialstyrelsen, 2022).
8 av 10 kommuner svarar att de har rutiner för strukturerade överlämningar mellan barn- och ungdomsenheter och vuxenenheter inom socialtjänsten i deras kommun när det gäller samhällsvårdade barn och unga. Socialstyrelsen pekar också på att kommuner uppger att det är svårt att få en samsyn med vuxenenheten om att socialtjänsten har ett särskilt ansvar för barn och unga som har varit långvarigt placerade och att dessa unga får ansöka om stöd på samma villkor som andra.
Riskfaktorer och skyddsfaktorer.
Kommunerna ger tydligt uttryck för att de största riskerna i vuxenlivet hänger samman med svårigheter som samhällsvårdande barn och unga har ställts inför under uppväxten.
Det handlar om risker förknippade med bristande skolgång och psykisk ohälsa, med missbruk och svåra uppväxtförhållanden såväl som med otillräckligt stöd, ensamhet och dåligt umgänge.
När jag läser rapporten av SOS Barnbyar om hur det blir när kommunen blir förälder, så blir det så synligt att hur socialtjänsten utformar hjälpen blir beroende av, som jag själv kanske fick, en väldigt engagerad socialsekreterare. Som hade möjlighet att hjälpa mig framåt. Att få de kontakter som jag hade behov av att få. Samt att jag under hela tiden haft kvar kontakt och enormt stöd av mina familjehemsföräldrar.
Det stöd som barn och unga kan räkna med är för slumpmässigt och beror i allt för hög grad på om de har haft turen att bo i ”rätt” kommun eller inte. Vi (socialtjänsten, kommunerna förstår att barn som varit i samhällsvård har ett stort behov av stöd efter placering, efter 18 års dagen) jag hoppas att det kan få vara ok för ett barn att få kosta pengar, att de ska vara helt självklart att socialtjänsten har möjlighet att stödja upp en ungdom på det sätt som behövs för att få möjlighet till ett bra vuxenliv.
Ett viktigt avslut i rapporten handlar om att barn behöver få det stöd de har rätt till och behov av.
Samhällsvården måste bli bättre och likvärdig.
Unga som lämnar samhällsvård är särskilt sårbara eftersom de oftare än andra unga har en ofullständig skolgång och sämre psykisk hälsa. De saknar också nästan alltid det stöd och de nätverk som en familj ofta kan erbjuda.
Det är vidare allt för slumpartat vilket stöd som kommunerna ger samhällsvårdade unga för att underlätta övergången till vuxenlivet. SOS Barnbyars undersökning visar att kommunerna arbetar på olika sätt och att det finns stora variationer i stöd över hela landet.
Det kommunala självstyret ger för stora möjligheter till tolkning av lagstiftning och riktlinjer samt prioriteringar av vilket stöd samhällsvårdade unga kan få.
I boken ” var är Sigges hemma? ” av Stina Wirsén står det att
”Sigge med den röda mössan, han som springer så fort över gatan, fast man inte får. Ingen säger åt Sigge, ingen ropar: Aja, baja! Akta bilarna”.
”ingen säger till Sigge att nu är det kväll, nu ska du sova”.
”Sigge får leka själv. Sigge hittar ibland lite mat här och där. Ibland finns det ingen mat att hitta fast Sigge letar överallt. Sigge är liten och ensam. Ska det vara så?
Nej!”.
Socialstyrelsen publicerade nyligen en rapport om orosanmälningar till Sveriges socialtjänster. Där går det att läsa att orosanmälningarna ökar. Oron som det verkar vara mer fokus på just nu, handlar om yngre barn som är i riskzon för kriminalitet, samt brottsliga handlingar på internet.
Det står också att det verkar vara en underrapportering av anmälningar kring omsorgsbrister, som till exempel från BVC, förskolan eller tandvården. Det är Socialsekreterare som att de saknar anmälningar som gäller omsorgsbrist.
Vad innebär omsorgsbrist eller det vi idag kallar försummelse för ett barn? Det går dels att läsa i Stina Wirséns bok om Sigge, det är en tydlig beskrivning om hur barn kan avsaknad omsorg av sin omsorgsperson.
I rapporten ”Kunskapsöversikt om försummelse” från Linköpings universitet står det att försummelse kan delas upp i separata undergrupper.
📍Fysisk försummelse
📍Emotionell försummelse
📍Medicinsk försummelse
📍Försummelse av psykisk hälsa
📍Utbildningsmässig försummelse
Försummelse handlar om att inte tillgodose barnets utveckling på alla områden: hälsa, utbildning, känslomässig utveckling, näring, bostad och trygga levnadsvillkor.
Det står i rapporten att ” Barn försummas när deras basbehov inte tillfredsställs oberoende av orsak”.
Det handlar om att när barn inte får dessa grundläggande behov tillgodosedda, över tid, så är barnet försummat.
Att ett barn inte får hjälp med läxorna vid något enstaka tillfälle räknas inte per definition som försummelse, utan handlar istället om situationer som förblir pågående över tid, oftast hela barnets liv.
Konsekvenser av försummelse:
I flera studier framkom att det finns en koppling mellan försummelse i barndomen och att drabbas av ångest i vuxen ålder. Flera forskargrupper menar att det finns en väsentligt ökad risk för att utveckla depression i vuxen ålder om man varit utsatt för försummelse i barndomen. Några av studierna visade att konsekvenserna också var att beroende av hur mycket försummelse barnet utsatts för – ju mer utsatt för försummelse man varit, desto fler eller värre symtom får man som vuxen.
En översiktsstudie visar att försummelse kan ge långtgående påverkan på barns emotionella, kognitiva och sociala utveckling. Tydliga associationer fanns mellan försummelse och ADHD, lägre IQ, lässvårigheter och försenad språkutveckling.
Vidare visade sammanställningen att barn som varit utsatta för försummelse hade lägre självkänsla, fler depressioner och svårare att behålla vänner, samt sämre skolnärvaro.
Vad kan man då göra för att upptäcka dessa barn?
I rapporten står det att arbeta preventivt är oerhört viktigt. Ett sätt att arbeta preventivt är att rutinmässigt fråga barn hur de har det hemma. Att i preventivt syfte försöka minska de riskfaktorer som finns hos föräldrarna, det vill säga deras mående, är också ett effektivt sätt att minska försummelse i stort. Andra forskargrupper lyfter att tidiga insatser som stöttar föräldrar är verkningsfulla och viktiga i det preventiva arbetet.
Det finns ett projekt som heter Växa tryggt, som är ett hembesöksprogram i Skåne. I det projektet har projektet har föräldrar kunnat erbjudas sex stycken hembesök istället för två under barnets första 15 månader. Vid utvärdering har det visat sig att professionella uppgett att de nu har ett förbättrat samarbete mellan socialtjänst och BVC. Föräldrar har berättat att de nu lättare kan få kontakt med socialtjänsten.
Så ett sätt är ju att nå föräldrar tidigt tänker jag. Via en riktad generell insats tex som när det finns möjlighet för hembesök som socialtjänsten kan göra tillsammans med barnhälsovården. Det kan handla om att alla förstagångsföräldrar får träffa en familjestödjare från socialtjänsten.
Det som är bra med en sådan riktad generell insats handlar ju om att det inte blir ett utpekande av enbart familjer som har identifierade problem. Det kan då bli att socialtjänsten får förknippas som enhet där du som förälder kan få råd och stöd.
Referenser:
Boken Var är Sigges hemma av Stina Wirsén.
Rapporten, Kunskapsöversikt om försummelse, av Doris Nilsson och Björn Tingberg, Linköpings universitet.
Livetpåsoc 